Debatt

Konst ska inte politiseras, KD!

Står inte KD längre bakom principen att varje museum är en självständig institution som inte har att rätta sig efter politiska önskemål, frågar Niclas Malmberg, riksdagsledamot (MP).

Säg ordet kulturarv och de flesta tänker på museer i Stockholm. Men frågan är mycket större än så och påverkar oss i hela landet. Den svenska kulturarvspolitikens startskott kan sägas vara när Gustav II Adolf inrättade ett ämbete som riksantikvarie 1630. På den tiden hade vetenskapliga förhållningssätt inte fått genomslag ens inom universitetsvärlden, och ännu mindre inom de kulturinstitutioner som skulle tjäna de styrandes tankar och ideologi.

År 1786 fick Sverige sitt första offentliga museum, Naturhistoriska riksmuseet, i och med att det infördes bestämmelser om hur samlingarna skulle visas för allmänheten. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet präglades museipolitiken av en debatt mellan två olika synsätt: att berätta det ur statens perspektiv önskvärda, eller att se museet som en vetenskaplig institution med uppgift att skildra det sanna, utifrån rådande vetenskapliga rön.

Utgångspunkten i regeringens kulturarvspolitik är frihet, oberoende och kunskap för våra museer och alla de som arbetar med kulturarvet runt om i vårt land. I den nya museilagen slås fast att varje museum är en självständig institution som inte har att rätta sig efter politiska önskemål om vilka berättelser som är önskvärda att berätta, utan helt och fullt ska utgå ifrån rådande kunskapsläge i utställningsverksamheten.

Bara Sverigedemokraterna gick emot den principen, med sin direkt vetenskapsfientliga politik, när riksdagen klubbade den nya museilagen.

Mot bakgrund av att Kristdemokraterna vid riksdagsbeslutet stod bakom vartenda kommatecken i museilagen blir jag förvånad över Roland Utbults och Ebba Busch Thors debattartikel "Kristen tradition avgörande", där de menar att den kristna traditionen och värdegrunden borde ha haft en mer framträdande plats i propositionen.

Att kristen tradition utgör en omfattande del av svensk kulturhistoria är självklart, och framgår också med all tydlighet för den som exempelvis besöker Historiska museet. För bevarandet av det särskilda kulturarv som landets kyrkor utgör finns också en specifik öronmärkt budgetpost i kulturbudgeten.

Ser vi till konstarterna är kyrkans påverkan enorm, oavsett om det gäller bild- och formkonst, litteratur eller musik. Som exempel kan nämnas den obrutna linje som finns från Gregoriansk sång, via ”den femte evangelisten” Johann Sebastian Bach till Anders Duben och den tidiga svenska konstmusiken. Detta är faktum som varken kan eller bör underställas politiska beslut.

De frågor som därför väcks när man läser Kristdemokraternas text är om partiet har ändrat uppfattning och inte längre står bakom principen att varje museum är en självständig institution som inte har att rätta sig efter politiska önskemål om vilka berättelser som är önskvärda att berätta?

Är det något specifikt museums utställningar som Kristdemokraterna är kritiskt till och vill ge politiska direktiv om att förändra?

För Miljöpartiet är det viktigt att kulturarvet görs tillgängligt för så många som möjligt. Därför föreslog regeringen vidare att föremål från ett museum ska kunna lånas ut till andra. I stället för att låsa in kulturskatter i arkiv i Stockholm kommer de nu kunna visas runt om i hela landet.

Andra insatser i den kulturarvspolitik som nu blir verklighet är bättre förutsättningar för alla de ideella krafter som bär kulturarvet runt om i vårt land. Hembygdsrörelsens förutsättningar är här helt centrala.

Precis som andra delar av kulturpolitiken behöver kulturarvet mer frihet och bättre förutsättningar för att kunna utvecklas och nå fler. Den rödgröna regeringen har nu sett till att det för första gången finns en samlad politik för att uppnå detta. Det är på tiden. Att museilagen dessutom kunde klubbas i så stor enighet gav goda förutsättningar för att kulturarvsfrågor ges stabila förutsättningar även över regeringsskiften.

Att Kristdemokraterna, efter att bläcket knappt hunnit torka på riksdagsprotokollet, börjar skjuta museilagen i sank är därför högst oroväckande. Om man hyser kritik mot lagen bör man i stället tala klarspråk om vad kritiken går ut på, och inte lägga ut dimridåer. Vill Kristdemokraterna vrida tillbaka kulturarvspolitiken till gångna seklers ovetenskapliga synsätt, där politiska nycker anger tonen för vilket kulturarv som anses legitimt?

Niclas Malmberg, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson (MP)

Fler artiklar för dig