Krigets varböld kommer spricka

Dödandet och ödeläggelsen i Syrien är inne på sitt fjärd­e år. Alf Svensson har besökt ett flyktingläger i Jordanien och känner förtvivlan och hopplöshet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Tältraderna är till synes oändliga. Där står också långa, långa rader med plåtlådor som rymmer några få kvadratmetrar.

Här bor 130 000 medmänniskor. Våra systrar och bröder! 130 000 individer som ensamma eller i små grupper nattetid har smugit över gränsen från Syrien till Jordanien. Nattetid under mörkrets osäkra och livsfarliga skydd har de lämnat allt. Nu äger de ingenting. Utblottade.

Polischefen – en mycket sympatisk jordanier – ger oss en hel del sifferuppgifter. Om hur många som föds i lägret varje dag och om hur många som dör. Och om hur stor avfallsmängden är i ton … Siffrorna avtrubbar ens sinne. Kanske är det så att man kan gömma eller i varje fall försöka skyla känslorna bakom statistik?

130 000 medmänniskor – det är fler än i min hemkommun Jönköping. Vatten och bröd levereras till alla varje dag, in i denna gigantiska trångboddhet.

En del lämnar lägret. Man hoppas kunna klara livhanken på något sätt någonstans. Enkla usla arbetstillfällen dyker upp. Kriminalitet frodas. Prostitution breder ut sig.

Varifrån kommer det något hopp om framtiden? Människor utan hopp lever ju inte. Vanvettet har vältrat sig fram och tillbaka i Syrien. Dödandet och ödeläggelsen är inne på sitt fjärd­e år.

Minns hur Kofi Annan försökte. Kom ihåg tron på att Lakh­dar Brahimi och mötet i Geneve skulle leda någonstans. Själv har jag lyssnat på hur begåvade utrikespolitiker och diplomater försökt svara att kriget – egentligen borde det vara pluralis; krigen – inte tar slut förrän ena sidan framstår som segrare och andra som förlorare. Kanske har man använt and­ra ordvalörer. Egentligen vet vi att alla är och blir och kommer att vara förlorare. Jihadister, superfanatiker, släpper aldrig ifrån sig k-pistarna. Det är till sista blodsdropparna som gäller.

Vi skjutsas och skyddas runt i flyktinglägret, som växer med upp till 800 nya invånare varje natt.

”Hellre en tältduk över huvudet än bomber”, säger en fembarnsmamma, utan ett uns av framtid i blicken. Barn strömmar till från alla håll. Vuxnas blickar är förstås misstänksamma. Grannen i tältet eller plåtfyrkanten tätt, tätt intill kan ju vara någon från fiendegrupper. Och vilka är vi, som stiger ur jeepar och tittar och frågar?

”Hjälp flyktingarna på stället, där de bor, där de befinner sig ...”. Vi har hört det i svenska medier. Är det Libanon och Jordanien och Turkiet som är på stället, där de befinner sig? Vem fattar inte att sådana påstående bottnar i att slippa komma för nära medmänniskors armod och förtvivlan? Hela resonemanget om att bry sig om flyktingarna bortom de egna geografiska och trygga gränserna är inte mycket annat än undanflykter. Länderna runt Syrien håller på att sprängas!

Ryssland visar sitt förakt för internationell lag när man ockuperar Krim. Rysslands Putin visade verkligen också förakt för människovärdet, när han genast i FN:s säkerhetsråd röstade njet till att stoppa syriske Assad.

”Varför slog ni inte till då, när kriget började, och varför gör ni ingenting nu?” Det undrar 100 000-tals och åter 100 000-tals.

Till slut spricker varbölder, och ingen borde nog förvånas om konsekvenserna i Mellan­östern blir kolossala.

Alf Svensson, Europaparlamentariker (KD)

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons