Kristdemokrati på sekulär grund

Ebba Busch Thor vill alltså att kristdemokraterna omprövar sin nuvarande negativa inställning till homosexuellas möjligheter att adoptera. På ledarplats här i Dagen och än mer i Inblick och Världen idag bekymras man över utvecklingen. Är måttet rågat för kristdemokraternas konservativa kristna sympatisörer? Som teologiskt konservativ katolik menar jag tvärtom att de gott kan anamma partiledningens nya linje.

Som teologiskt konservativ katolik tror jag vissa saker som inte alls kännetecknar ändens tid. Exempelvis att utlevd homo­sexualitet och onani är allvarliga – lika allvarliga – synder. Blotta tanken att slika aktiviteter skulle kriminaliseras är inte desto mindre bisarr. Så långt, förhoppningsvis, hålle­r alla teologiskt konservativa kristna tänkare med mig: Inte alla synder bör förbjudas i lag. Ett demokratiskt rättssamhälle (till skillnad från ett teokratiskt) bör tillåta vissa saker som den kristna kyrkan av tradition anser strida mot Guds vilja.

Det är alltså fullt möjligt även som teologiskt värdekonservativ att utan religiösa kompromisser eller urvattning bejaka det demokratiska rättsväsendets sekulära grundidé. Den ideologiska ledstjärnan är religionsfrihet. Tack och lov lever vi i ett land som tillåter medborgarna att inte vara religiös­a. Men vad vore denna grundlagsskyddade rättighet värd om riksdagen likväl stiftade lagar som endast eller väsentligen motiverades just av religiösa idéer?

Den adekvata frågan är alltså om ett förbud mot homo­adoptioner vore ett exempel på en sådan lag. För att nalkas ett svar, ponera att Gud inte finns. Då finns heller ingen gudomlig avsikt, inga gudagivna befallningar, ingen objektiv helighet, inga hinsides konsekvenser. Vem av oss skulle då drista sig att försöka argumentera för att homoadoptioner likväl borde kriminaliseras? Varför vore det en viktig eller ens rimlig fråga överhuvudtaget? På vilka allmän­etiska grunder skulle vi resonera?

Förmodligen skulle vi tvingas resonera i termer av naturvidrighet – att homosexuella relationer i allmänhet och h­omoadoptioner i synnerhet strider mot naturens ordning. Men även om vi för argumentationens skull går med på att något sådant lät sig göras, skulle vi därmed inte ha nått fram till en etisk slutsats.

Ett vida accepterat etiskt axiom är att ”böra” inte kan här­ledas från ”vara”. Två människor av samma kön kan inte fortplanta sig med varandra, förvisso, men av detta följer varken att homoadoptioner är moraliskt förkastliga eller ens att homosex i sig är fel.

Kanske har Gud lagt i varje människas samvete en stilla känsla för rätt och fel, gott och ont. Som teologiskt konservativ tror jag att det är just så. Men det vore absurt att skriva lagar utifrån den övertygelsen samtidigt som man tillskrev medborgarna en fundamental rätt att förneka densamma. Religionsfriheten är på riktigt, inte bara ett ord. Den måste få legala konsekvenser.

Jag föreslår således att kristdemokraternas konservativa kristna sympatisörer helhjärtat bejakar det demokratiska rättsväsendets sekulära grundidé. Slut upp bakom Busch Thor. Däri ligger inget hot mot kristen tro. Vad än ”krist” exakt kan tänkas stå för är kristdemokratins uppgift inte att kriminalisera synder eller ens att förkunna evangelium.

Uppgiften är snarare att omsätta Jesu etiska budskap om den självuppoffrande nästankärleken och det okränkbara människovärdet i politisk realitet.

Mitt råd till kristdemokraternas värdekonservativa väljarkår är därför mer precist att tillämpa en ateistisk metodologi i sina lagstiftningsresonemang. Ponera att Gud inte finns. De l­agar eller lagförslag som där­efter blir hängande i luften utan rimlig etisk eller rationell motivering platsar inte i Sveriges rikes lag. Inte för att de är oviktiga eller felaktiga, nödvändigtvis, utan för att de inte harmonierar med den betydligt mer grundläggande lagen om religions­frihet.

En fördel med detta förslag tycks mig vara att det låter teologiskt konservativa politiker stå fast vid sina religiösa övertygelser utan att därmed känna att de i praktiken, i det dagliga politiska samarbetet, måste kompromissa med sin tro. Det finns ju ingen anledning att kompromissa med sådant som i sammanhanget är irrelevant.