Kristendom på lek?

Den postmoderna teologin i ett töcken av skiftande ordbetydelser där ingenting riktigt är som det verkar vara. Det skriver forskaren Patrik Lindenfors i en replik till prästen Kent Wisti.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

För en religionsintresserad ateist är de diskussioner som brutit ut i samband med tillsättningen av Antje Jackelén oerhört intressanta. Debattören Lena Andersson har efterfrågat tydlighet i diskussionerna vilket fått en del kristna debattörer att ilsket rycka ut till otydlighetens försvar. Konsekvent nog är dessa svar väldigt otydliga, inte minst det senaste bidraget i debatten, av prästen Kent Wisti.

Wisti börjar sin artikel med att berätta om två barn som festar i sandlådan och bjuder en förbipasserande man på en sandkaka. Mannen äter sandkakan – på riktigt – och visar på så sätt att han inte förstått sammanhanget han förväntas ingå i. "Det fanns ingen förståelse för att leken rymmer en annan sanning än det mätbara. I vissa avseenden en djupare sanning. Detta kan vi kalla tro och andlighet men aldrig tydlighet."

När man leker så måste man vara medveten om att man ingår i en lek, ok. Men det är sannolikt ingen bokstavlig berättelse Wisti vill förmedla, utan en liknelse. Ska man förstå det som att den gemensamma tron – kristendomen – är som barnens lek; att festen bara finns i överenskommelsen, inte på riktigt?

En mer traditionellt kristen skulle förmodligen hävda att överenskommelsen har en grund: Gud finns och har dött för våra synder. Det handlar inte om en lek med svårtuggade sandkakor utan om en överenskommelse om hur verkligheten ter sig; en tro av kött och blod som människor genom historien varit beredda att dö – och döda – för. Vill Wisti förminska detta till en lek?

"I botten ligger frågan om vad tro är skriver Wisti. Sedan upplysningen har vi levt med föreställningen att tro handlar om försanthållande av vissa utsagor. Men jag hävdar att tro är en konstnärlig disciplin, kanske den yttersta. Att kräva tydlighet av tro är som att kräva tydlighet av måleri eller lyrik. Eller att be barnen leka mer exakt. Så allvarligt är det."

Så ordet "tro" betyder för Wisti inte det som ordet gjort sedan upplysningen – att hålla för sant – utan med ett självcentrerat "jag hävdar" flyttar han "tro" till att istället syfta på den yttersta konstnärliga disciplinen? Jag råkar själv vara av åsikten att musik är den yttersta konstnärliga disciplinen, så det är väl bara att prova den nya betydelsen och se hur långt den bär. Bra musik kan förflytta lyssnaren mellan olika sinnestillstånd, skaka om och i förlängningen förändra världen. Något som dock inte går att göra med musik är faktapåståenden: "Så här är det – detta är sanningen". På så sätt kanske Wistis jämförelse håller, tro är en konstform.

Men hur ska någon som vill ta till sig detta sätt att vara troende använda sin nyvunna kunskap? Ron L. Hubbard skapade sin egen religion – Scientologin – kanske är det så man gör? Konst är ju en kreativ process och banden med verkligheten har ju ändå kapats. Inom konsten finns inget rätt och fel, men det finns bra och dålig teknik, personliga preferenser och "tilltal". Scientologin kanske inte är den mest logiska religion man kan tänka sig, men talar berättelsen till dig så varför inte.

Eller så är talet om den yttersta konstnärliga disciplinen också en liknelse. "Konstnärlig" betyder uppenbarligen inte riktigt det som ordet normalt betyder. Wisti gör samma manöver som han använde för att förflytta ordet "tro" dit han ville ha det. Nyspråk, kallade George Orwell det för i romanen 1984, när man gav ord nya betydelser för att upprätthålla fiktionen. I romanen var syftet att begränsa individers tankeutrymme och omöjliggöra kritik.

Så förlorar sig den postmoderna teologin i ett töcken av skiftande ordbetydelser där ingenting riktigt är som det verkar vara, där metaforer staplas på varandra utan någon betydelsebotten. Nästan som om det vore poesi. Det verkar i alla fall vara uppdiktat.

Patrik Lindenfors

Forskare i evolutionsbiologi och en av administratörerna på Humanistbloggen

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
TORPKONFERENSEN
Annons
Annons
Annons
Annons