Kristna måste kunna simma

”Ännu en gång har jag läst missionsbefallningen i Matteusevangeliets avslutning. Det är en av få bibeltexter jag tycker blir jobbigare att läsa för varje gång”, skriver Tomas Widholm.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Glappet är allt för stort mellan det uppdrag Jesus gett oss och den verklighet jag tycker mig se i svensk kristenhet. Vi har inte bara svårt att nå människor med evangeliet. Vi har svårt att nå våra egna barn och ungdomar.

Varje möte med en mamma eller pappa som sörjer att deras barn inte ”är med på vägen” blir en påminnelse och min frustration växer över min egen oförmåga, men också över kristna ledare som många gånger verkar måttligt intresserade av vad som pågår.

Redan för 15 år sedan brukade jag och min fru (o)roa oss med att räkna nedlagda kapell och bönehus under våra utflykter i Bergslagen. Förra året var det dags för en kyrka som vi haft en nära relation till att förvandlas till privatbostad åt en familj.

Den nedåtgående trenden för svenska kyrkor och frikyrkor har pågått i årtionden, i generationer för vissa samfund. Ingen, absolut ingen, kan blunda för detta. Ändå är mitt intryck att mycket inom svensk kristenhet rullar på som ingenting har hänt.

Jag vet ändå att jag är långt ifrån ensam om dessa tankar. I sin bok ”Behöver tron försvaras” anger Stefan Gustavsson en orsak till varför kyrkorna går bakåt: ”Det handlar om att vi har låtit sekulariseringen vinna över evangeliet.” Magnus Malm ägnar hela sin bok ”Som om Gud inte finns” åt sekulariseringen. I förordet presenterar han sju teser om sekulariseringen, där den andra lyder: ”Det är inte världen som sekulariserar kyrkan, det är kyrkan som sekulariserar världen.”

Jag förstår honom så att en stor del av förklaringen till kyrkornas tillbakagång kan sökas i kyrkorna snarare än utanför dem.

Även om jag tror att det finns flera orsaker till att kyrkorna i Sverige över lag backar, så tror jag att både Gustavsson och Malm har viktiga analyser att bidra med. Det som förvånar mig mer än något annat är att det verkar vara få präster och pastorer eller medlemmar i äldsteråd eller församlingsstyrelser som på allvar vill ta i de här frågorna.

Om man bor vid havet måste man lära sig simma och lära sina barn simma. Vi kristna i Sverige bor på en ö omgivet av ett hav, sekulariseringens hav. Om man får tro Malm har vi dessutom själva aktivt bidragit till att underminera ön.

Men åtskilliga kristna, inte minst ledare, verkar tro att vi lever någon helt annanstans! Konsekvenserna är lika tragiska som tydliga i statistiken. Kristna, särskilt unga kristna, drunknar i sekulariseringens hav. Människor som Jesus dött för går förlorade – kanske helt i onödan för att ingen lär dem simma!

Naturligtvis har vi alla som menar oss vara kristna ett ansvar för utvecklingen. Missionsbefallningen riktas inte bara till kristna ledare utan till oss alla. Om inte ”vanliga” medlemmar i en församling är villiga så hjälper det inte med en aldrig så brinnande församlingsledning. Men kristna ledare i församlingar och samfund har mer än några andra haft möjlighet att påverka utvecklingen. De har därför också ett större ansvar än andra för den tillbakagång som faktiskt skett.

Jag tänker särskilt på försummelsen att inte analysera den tid vi befinner oss i och att, med bilden ovan, inte lära barn och vuxna simma.

Det finns ändå ljus i mörkret. Inte ens i Sverige är allt nattsvart. Det finns kyrkor och församlingar som på olika sätt lyckas nå människor och som lyckas i arbetet med barn och ungdomar. Det betyder att det finns exempel att studera, lära av och inspireras av. Men då gäller det att man vill. Det innebär också att det måste finnas en vilja till att förändra i församlingars befintliga verksamhet och göra omprioriteringar.

Kristna ledare har därför också ett särskilt ansvar för att ta initiativ till att vända utvecklingen, men naturligtvis inte att försöka att vända den på egen hand. Det har vi alla ansvar för och vi måste alla vara villiga lägga om kursen och stödja och uppmuntra våra ledare när nya initiativ tas.

Till sist, det är inte Gud som har problem. Det är inte heller den kristna tron som är hotad. Av allt att döma växer kristendomen globalt. Det är i Sverige vi har tillåtit oss att hamna i den här situationen. Missionsbefallningen avslutas med ett, tror jag, välkänt och uppmuntrande löfte: ”Se, jag är med alla dagar till tidens slut.”

Men Jesus anger också en förutsättning för missionsbefallningen: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.” Jag tror att om vi åter lär oss se att det är Jesus som har all makt och låter det vara utgångspunkten för hur vi prioriterar, så finns det kraft för att göra de förändringar som är nödvändiga, lägga ned verksamhet som behöver läggas ned och i stället satsa nytt, som att dra igång simträning för barn och vuxna.

Tomas Widholm, Norrköping

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
The Love Festival
Annons
Annons