Kritiken bottnar i kyrkokärlek

"Polemik leder sällan någon vart", fick jag nyligen höra av en medvandrare på den kristna vägen. Kanske inte ens Luther skulle ha polemiserat? Hur det nu än är med den saken, kan jag inte komma ifrån att det i dag behövs ett frimodigt samtalsklimat bland oss kristna, till att börja med inom den egna kyrkan. Vi måste alla få talas vid om viktiga och svåra saker.

Därför är det mycket förvånande med ärkebiskop Antje Jackeléns ord i en intervju (Kyrkans Tidning 12/6): ”Jag tycker att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan.”

Konstigt nog har yttrandet passerat tämligen obemärkt förbi. Kanske det inte är så konstigt. Ställningstagandet inbjuder ju knappast till fortsatt meningsutbyte. Vad en ärkebiskop hävdar väger självfallet tungt, tyngre än en nybliven pensionär, som tjänat Svenska kyrkan som präst i drygt 40 år.

Men också ifrågasättande röster måste få höras. Och den kritik som ibland kommer fram och blir offentlig bottnar säker­ligen för det allra mesta i en kärlek till kyrkan – inte i en längtan efter att ”racka ner”.

Vid ett prästmöte i Lund för några år sedan hölls för övrigt civil­kurage fram som något eftersträvansvärt. Det var då det.

Om en ledare vill tysta kritik – och så kan ärkebiskopens yttrande uppfattas – då infinner sig vad som skulle kunna kallas en rädslans kultur. Det uppkommer en strävan att anpassa sig, att vara till lags, att inte blotta sig med icke korrekta åsikter. Det myckna talet om "värdegrunden" kan hämma mångfalden av åsiktsyttringar. Utstötningsmekanismer slår till i anställningsprocesser på olika plan. Bland kyrkfolk finns en besvikelse. Man sörjer över både de teologiska förskjutningarna och den allt smalare åsiktskorridoren. Inte så få glider bort eller konverterar.

Allt detta är ytterst farligt för en organisation. Svenska kyrkan brottas med svårigheter vad gäller ekonomi och engagemang. Därför behöver vi alla bidra till en frimodighetens kultur för att kunna gå i närkamp med en rad sakfrågor, till exempel hur vi bäst presenterar det frigörande evangeliet.

Ibland är det välgörande att lyssna till någon av de banbrytande filosoferna för att få nytt ljus över inomkyrkliga problem. John Stuart Mill publicerade "Om friheten" 1859. Den har mycket att säga om tanke- och yttrandefrihet samt om individens relation till kollektivet. Mill varnar för alla slags åsiktsmonopol.

Majoritetsförtryck är, menar han, ”ett av de missförhållanden, mot vilka samhället måste vara på sin vakt.” Mill argumenterar lidelsefullt för att alla röster måste höras. Först då träder den sannare bilden fram. Sanningen skulle förlora något, om en avvikande åsikt inte fick lov att framföras. Den enda ”osvikliga och eviga källan till förbättring är friheten”, hävdar han.

Det är sällsamt att också stifta bekantskap med Vilhelm Mobergs kamp mot överheten i vad som kallats rättsröteaffärerna på 1950- och 1960-talen. Han gjorde det inte för att bråka eller racka ner utan för att slå vakt om rätt och sanning. Men överheten kände sig ifrågasatt och kränkt. Den ville inte ha några obekväma inlägg. Man får intrycket att eliten efterstävade att behålla sin makt.

Jag tror att just makten är ett nyckelbegrepp, som vi bör diskutera mer kring. I vems intresse utövar du makt? Inför vem är du ansvarig? Många anser att det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan har överlevt sig självt. Kanske att det rent av är roten till ett antal problem.

Men ärkebiskopen säger i intervjun: ”Jag värjer mig emot att misskreditera förtroendevalda som har en tydligare partistämpel. De är också en del av Guds folk och har något att bidra med och kan lära sig någonting.” Med ett retoriskt grepp förvandlar hon kritiken mot det partipolitiska systemet till att gälla kritik mot enskilda ledamöter. Låt oss i ärlighetens namn skilja på sak och person.

Många människor hoppas ännu på kyrkan. Kanske finns hos henne vad man inte funnit i konsumismen eller andra -i­smer. Och den kristna kyrkan har ju världens bästa budskap. Men låter vi kyrkan blomma ut? Alla vet vi hur en människa växer, när den får kärlek – och kärleksfull kritik. Då viker rädslan.

Det finns tid för besinning och förändring. Ett öppet samtalsklimat är ett första steg. Därefter behövs någon form av kyrklig kriskommission. Och kom ihåg: reformation betyder att vända tillbaka till källorna!

Gunnar Hyltén-Cavallius, komminister emeritus, teol, licBillinge.