Kulturen kan vara en utopimaskin

Tillfälliga zoner där vardagens kapitalism upphävs. Snacka om politisk konstvision!

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

I sin ledare den 29 september skriver Joel Halldorf att vi i dag lever i en dystopi. En dystopi där bildningsidealen inte längre förkroppsligas av politiker. Där konsten och politiken står avgrundslångt ifrån varandra. Som konstnär och doktorand med fokus på religion, politik och religionsfilosofi vill jag bidra med några tentativa svar på Halldorfs uppmaningar.

För det första så ger jag Halldorf alla rätt i sin lägesbeskrivning. Samtidigt skriver Halldorf att konstnärer har en politisk uppgift att fylla, men att de förmodligen inte vill höra det. Det är inte sant. När konsten är kristen lovsång av det mindre uppfinningsrika slaget, som med invanda metaforer reproducerar frikyrkliga trosföreställningar, så kanske dessa konstutövare inte tänker sitt utövande i politiska termer.

Fråga däremot syskonen Dreijer i The Knife eller graffitikonstnären Blue/Carolina Falkholt (vars grafitti pryder allehanda offentliga rum), så kan de utan problem identifiera sin konst som politisk. Eller för den delen musikern som blev filosof: Alexander Bard. Bard må vara lätt att avfärda på basis av sina kantiga uttalanden och många shorts, men det Bard brinner för; parti­cipatorisk kultur – är ingenting annat än en revolution, som är såväl politisk som kulturell. Det är en utopimaskin.

Principen bakom participatoriska event är att distinktionen artist – publik vittrar sönder till förmån för att alla är medskapare. Festivalen Burning Man i Black Rock i Nevadaöknen är förlagan. Där organiseras 70 000 deltagare med hjälp av tio korta principer, som ryms på ett A4. Biljettintäkterna omfördelas på att bygga olika projekt, men väl där byter inga pengar händer. En stad byggs, bebos och rivs, mitt i öknen. Och konstformen ökar just nu lavinartat, i Sverige och globalt.

Det är en exceptionell form av självorganisering i en värld där främlingar ofta ses som farliga och fler lagar nog vore bra. I stället kan människor transformeras; bli vem du vill i några dagar på en plats mellan verklighet och saga. Innehållet dikteras inte av någon enskild person. Representationspolitiken upphävs till förmån för direkt påverkan, och ett intensivt skapande av ting, tillit och samhörighet. Därtill rör det sig om tillfälliga zoner där vardagens kapitalism upphävs. Snacka om en politisk konstvision! Utan tvekan rör det sig om provisoriska utopier.

Plötsligt kan ingen kräva vad deltagare får tro på eller fantisera om, som komponenter i en bättre värld. Men det kräver ett mod. Mod att utforska nya metaforer, metoder, uttryckssätt bortom en ibland räddhågsen hållning där ett felsteg innebär att vi trampat ned i ett dike av synd. För den som vill finns inga hinder för att annektera modellen och göra kristna participatoriska event. Eller att troende människor både ingår i egna och redan befintliga sådana här nätverk. En sak är däremot säker: Den participatoriska kulturen är en exceptionell träning i utopi. Och den händer runt om i världen, just nu.

Jonatan Bäckelie, konstnär och doktorand

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons