Kyrkan är mycket mer än stängda dörrar

Kyrkan är full av människor som utför stordåd i det fördolda och låter sin tro skapa ringar på vattnet. Människor som öppnar dörrar, sänker trösklar och möter sina medmänniskor just där de är.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

I Dagen (31/1) delar Christoffer Abrahamsson sin bild av en kyrka som sviker människor i behov av hjälp: hur kyrkan möter dem med hat i stället för med kärlek. Det är en smärtsam läsning som beskriver kyrkan från sin allra sämsta sida. Även om jag kan relatera till det som skrivs, är det inte hela bilden. Kyrkan är mer än stängda dörrar.

Under de senaste månaderna har jag arbetat med en bok som heter ”Möt mig som jag är”, och som handlar om hur vuxna i kyrkan kan stötta ungdomar som lider av självskadebeteende. Under bokarbetet har jag intervjuat personer som antingen arbetar i kyrkan eller som har fått stöd i kyrkan under perioder då de inte har mått bra. Intervjupersonerna kommer från många olika samfund och målar tillsammans en bild som skiljer sig avsevärt från den Abrahamsson beskriver.

I stället för svek berättar ungdomarna om hur kyrkan – och Gud – har varit betydelsefulla för deras tillfrisknande. De beskriver kyrkan som en frizon där de har fått stadga och har kunnat växa. Berättelserna om guldpersoner avlöser varandra: hur någon de mött i kyrkan har gått den där extra milen när livet fallit i spillror. Anställda och volontärer vittnar om hur de har agerat brobyggare och kunnat hjälpa ungdomar att våga söka hjälp också utanför församlingen. Jag har fått höra att kyrkan har varit den plats där ungdomarna har haft sin trygga punkt. Där har de vågat plocka av sig maskerna och blivit sedda och bekräftade.

Visst finns det svårigheter i kyrkans verksamhet och även i de goda sammanhangen finns utrymme för förbättring. I mina intervjuer har jag fått höra hur kyrkan har vänt ryggen till när förbönen inte helat och förbättringen har uteblivit. Det finns människor i kyrkan som sviker och stänger dörrar när de egentligen borde sträcka ut en hand och ställa dörrarna på vid gavel. Det får vi aldrig ursäkta eller rättfärdiga.

Men trots bristerna, eller kanske på grund av dem, är det också viktigt att se och lyfta fram de goda exemplen. Tillsammans utgör vi kyrkan och tillsammans kan vi hjälpas åt att låta våra handlingar präglas av Jesus.

Thérèse Eriksson, beteendevetare & författare

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons