Kyrkan behöver tala ohälsa

1932 öppnades Europas största sinnesjukhus, Beckomberga. Ja, det hette faktiskt så då (vilket var ett steg framåt från det tidigare namnet dårhus). Patienterna som togs om hand på den tiden hade ofta ärftliga anlag: En sinnessjuk syster eller en far som var egendomlig, en ängslig moster eller en farfar som var alkoholist ansågs vara anledningar till att man blev sinne­sjuk på den tiden.

Andra anledningar till att man mådde dåligt och behövde bli intagen var exempelvis missbruk, kriminalitet, kärleksbekymmer, arbetslöshet, religions­grubblerier, abort och prostitution.

Nuförtiden ropas det ut i massmedia att svenska folket, främst unga människor, mår allt sämre och sämre. Den psykiska ohälsan bara ökar. 7–12 procent av befolkningen drabbas av ångest av olika slag. Varannan kvinna och var tredje man drabbas någon gång i livet av depression. Ätstörningar, självskadebeteende och självmord bland unga ökar. Bipolaritet, schizofreni, borderline och panikånges­t är ord som man hör talas om men som man kanske inte riktigt förstår innebörden av. 2 432 i åldern 15–24 år försökte ta sitt liv under 2013. 176 av dem dog.

Jag har under senare år stött på flera av dessa diagnoser bland vänner och bekanta. Det känns som om det har krupit närmare och blivit allvarligare de sista åren.

Vad beror det på, varför mår vi så dåligt? Hur hanterar vi som kyrkor det här? Jag kan inte minnas att det någonsin har pratats om de här frågorna i de sammanhang jag funnits i. Kanske har vi levt i en bubbla och trott att vi som kristna inte drabbas av psykiska sjukdomar, eller vad beror det på att det är så tyst? Okunskap? Nonchalans? Rädsla för det okända?

Ibland tycker jag att det är jobbigt att vara kristen. Allt får ytterligare en dimension, och det är inte alltid positivt. Det som en icke-kristen tar som naturligt – exempelvis är det inte så märkligt att få panikångest om man upplevt något väldigt jobbigt – och går till doktorn med, lägger vi lätt en andlig dimension på. Helt plötsligt dyker bibelord som "låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar" upp och genast har mina problem blivit andliga. En del tänker att de är under en andlig attack som ska lösas genom förbön. Och en del bekymmer av olika slag, även stora ting, skingras genom förbön och samtal, det ska inte förnekas.

Men alltför få kommer så långt att ens be om den typen av hjälp. Man lider i det tysta. Ingen av oss kan väl längre tro att det inte i våra kyrkor finns ångest, depressioner och unga människor som skär sig eller lider av anorexi eller har diagnosen bipolär?

Frågan är hur vi ska hantera och bemöta det. Jag tror att ansvaret ligger på den som inte är sjuk. Att våga fråga och att våga lyssna, utifrån magkänsla och medmänsklighet.

Alltför ofta ser vi att människor mår dåligt, men vi vågar inte närma oss. Ursäkterna kan skifta: ”Man vill inte väcka den björn som sover”, ”tänk om personen inte mår dåligt utan det bara ser ut så”, ”det känns för personligt”. Men ska vi få bukt med psykisk ohälsa i våra församlingar så måste vi börja bry oss och utmana oss att kliva fram.

Orsakerna till att man mår psykiskt dåligt i dag är snarlika det man lades in på sinnesjukhus för 1932. Arbetslöshet, relationsproblem, missbruk, våld, religionsgrubblerier men också långvarig stress är exempel på sådant som kan orsaka psykisk ohälsa. Och behovet av att få hjälp har knappast minskat, snarare tvärtom.

Vi måste börja lyfta dessa frågor i församlingarna. Prata om vad som menas med psykisk ohälsa, vilka uttryck det tar sig i, och hur man kan hjälpa.

Depression och ångest är ganska vanligt och inget man behöver skämmas över. Kyrkan borde vara den plats där man öppet kan kämpa med sin psykiska ohälsa. Där finns medmänniskor som borde bry sig och be med en vid behov. Där borde det finnas själavårdare man kan samtala med och det borde finnas människor som inte är rädda för att ta en i handen och hjälpa en söka professionell hjälp.

Jag skriver borde, för att jag vet att det tyvärr inte är så. Eller har jag fel?

Anne Collén, projektledare för Tillsammans pingströrelsens familjeprojekt