Kyrkans moraliska förtappelse överdrivet

Tack Andreas Creutz för din tänkvärda replik.

Det är sant att kyrkan inte alltid levt upp till sina etiska ideal. Samtidigt är ryktet om hennes moraliska förtappelse, i vissa kretsar åtminstone, något överdrivet. Även om ingen av oss vill hemfalla åt kulturrelativism så måste alla institutioner bedömas mot sin samtid.

I det ljuset är det svårt att klandra även de strängare sidorna av Gamla testamentets lagar och den senare kyrkans etik och kyrkorätt.

Men det är en komplex historisk fråga som jag lämnar därhän, för att i stället ägna mig åt det jag uppfattar som centrum i din text: Frågan om möjligheten att motivera en humanistisk etik på materialistisk grund.

Här uppfattar jag att din hänvisning till att en humanistisk etik gör livet drägligare och ger oss välmående snarare stärker min poäng. För är inte vårt eget välmående en mycket instabil grund att bygga på? Vad innebär ett sådant argument för en människa eller en kultur som finner njutning i andra människors smärta eller till och med lidande?

Skälet till att utilitaristiska argument, som knyter moral till lycka, över huvud taget är möjliga är att de utgår från att människor är moraliska, det vill säga inte finner lycka i andra människors olycka. Därmed parasiterar de, ur filosofiskt hänseende, på en mer substantiell etik som identifierar rätt och fel i absoluta termer, grundat i något som ligger utanför människan.