Debatt

Kyrkorna är för tysta om antisemitismen

Antisemitismen har återigen visat sitt fula tryne. Och det är lika vidrigt och groteskt som vanligt.

Människor som hatar judar och sätter sin tilltro till gamla lögner om judafolket som världens avskum har skakat om Frankrike och Danmark. Och hatet har återigen skördat judiska offer.

Varför måste det ständigt upprepas? Är det bara för att Gud kallat judarna till att vara hans folk, att vara hans ”ögonsten”, hans unika skapelse. Är det avundsjuka? Kan det vara så enkelt? Eller är hatet och morden på ett oskyldigt folk bara beviset på att det pågår en andlig strid som endast avslutas då Herren kommer tillbaka. Kanske är det vi ser början på slutet.

Ända sedan Israels födelse har judarna fått utstå förföljelse och tvingats vara på flykt undan sina hatiska fiender. Man har saknat verkliga vänner. Inte ens kyrkan, "Kristi kropp", har under historiens gång visat judarna någon större kärlek och förståelse. I stället har stora delar av kyrkan gjort allt för att underminera och frånta det judiska folkets dess framträdande plats i frälsningshistorien.

Sjuttio år har gått sedan andra världskrigets slut, men det verkar inte som om vi har förstått Förintelsens grymhet och bestialiska handlingar. I stället har antisemitismen vaknat till liv och väller nu fram över världen. Inget land har lyckats stänga ute det vidriga monstret.

I dag borde de kristna församlingarna resa sig och visa världen att de älskar sina rötter, det judiska folket, och är villiga att ta upp kampen mot hatet som håller på att förpesta världen. Våra predikstolar borde vara fullt sysselsatta med att predika hatets motsats, kärleken, som har förmågan att skapa ljuspunkter i det täta mörkret. Endast så kan vi besegra hatets grymheter.

Kyrkorna är tysta i dag. Kanske är man rädd för att utsättas för våld. Kristna trossyskon, ni är alla judar, andliga judar, inympade i det judiska trädet. Lider våra fysiska vänner då lider också vi. Torteras det judiska folket då känner vi också smärtan.

Låt oss alltså visa världen att vi tror på samme Gud, delar många löften tillsammans och väntar samme Messias. Men frågan är om det verkligen finns ett genuint intresse för judafolket? När jag frågade en känd pastor om vi kunde tänka oss att avsätta en lördag för att studera vad Ordet säger om Israel, fick jag svaret att det är en icke-fråga för församlingen. Jag ställde frågan ännu en gång. Den här gången svarade pastorn att ungdomarna inte är intresserade.

Hur har vi hamnat i den här situationen? Är detta frukten av de teologiska högskolornas undervisning i ersättningsteologi? När jag tänker på hur vi behandlar Israels folk rinner tårarna nedför kinderna och jag frågar mig hur mörkt måste det bli innan Herren visar sig på skyn?

Nils-Olov Nilsson, teolog

Fler artiklar för dig