Låt oss inte plocka bort stötestenen, Modéus

I debatten idag om religionsfrihet och mångkultur kan man få för sig att man måste välja mellan två positioner. Antingen hävdar man trons absoluta anspråk och är noga med att sätta gränser; då hamnar man i samma grupp som jihadisterna. Eller så talar man om vikten av sänkta trösklar, goda samtal och övar sig i den välvilliga tolerans som ser världens religioner som olika vägar till Gud. Ibland, som i Martin Modéus artikel (Dagen 11/11), hävdas att denna tolerans inte står i motsättning till ens egen stolthet och glädje i tron. Flera präster har det senaste året jämfört Jesuskärleken med kärleken till en make eller maka: Den är exklusiv och personlig, "för mig är han den stiligaste!". För Martin Modéus del, biskop i Linköping, får detta till följd att han gärna instämmer i orden: Fast vid Jesus håller jag, till min sista levnadsdag.

Den raden finns i den gamla psalmen "Säg mig den vägen som drager till livet". Och jag kan inte för mitt liv, fastän jag i min ungdom läste litteraturvetenskap i två år, finna täckning i psalmen för den där behagliga laissez-faire-teologi som genomsyrar Martin Modéus inlägg.

Betyder det att Martin Modéus har skalat av de tidsbundna idiosynkrasier som kan stå i vägen, för en nutida människa som vill förstå vad författaren, prästen Lars Linderot, egentligen menade? Typ, sådana ord som ”Ljumma, lata sökare /finner ej sin Frälsare”? (Notera att ”Frälsare” har versal)

Jag skulle nog vilja säga att det går en direkt linje mellan Modéus favoritrad och "säljas skall allt, om den pärlan skall vinnas, pärlan som heter vårt eviga väl". Linderot talar visserligen lite ålderdomligt men det är inte alltför svårt att förstå vad han menar: Jesus är pärlan, som är så dyrbar att vi behöver söka med hela vårt hjärta, vår själ och vårt förnuft för att vinna Honom och, genom Honom, vårt eviga väl. Jesus är för Linderot inte bara en väg, en sanning, en frälsare bland andra.

Frågan är om han skriver så för att han levde på 1800-talet och inte förstod bättre eller om det han ger uttryck för gäller också i dag. Och, om det gäller: Hur ska kyrkan då kommunicera detta mitt i en miljö som menar att absoluta anspråk per definition förr eller senare leder till terrordåd?

Lika lite som kristna företrädare ska bråka i onödan och, med sektens rädsla, säga nej till samhället utanför ska man låtsas att det inte finns några stötestenar. Kristna människor har mycket gemensamt med människor av annan övertygelse och de gemensamma ytorna ska vi värna. Men av den sortens respekt följer inte automatiskt att man inte ibland når skilda slutsatser. Jesus är och förblir den stötesten som skiljer kristen teologi från annan teologi.

Det visste Paulus. När han kuskade omkring i städer och byar och berättade om det glada budskapet utgick han alltid från det allmänmänskliga, Gud som skapare, som sänder sol och regn och ger riklig skörd. Först efter att ha etablerat "common ground" började han berätta om Jesus. När invånarna i Lystra (Apg 14) som blev alldeles hänförda när han och Barnabas dök upp - de såg Paulus och hans vän som manifestationer av Zeus och Hermes – gick han inte deras entusiasm till mötes. Han sa inte: Vilken fin tradition ni har! Utan han sa att Zeus och de andra var "maktlösa gudar". Då vändes lystrabornas entusiasm snabbt och Paulus var nära att mista livet.

Är det så att Paulus och Lasse Linderot inte förstod bättre? Ser vi klarare än de vem Jesus är och huruvida Han är den pärla som kostar allt, eller om det egentligen är likgiltigt om människor lär känna Honom och Hans kärlek?

Anna Sophia Bonde, präst, bibellärare Helsjöns folkhögskola