Längtan efter djupt kristet vardagsliv

Vi längtar efter fler systrar och bröder att dela livet med.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Vid månadsskiftet februari-mars sedan åtta år tillbaka möts människor från olika delar av landet, i olika skiften av livet Men med en gemensam längtan: ett vardagssammanhang där det är enklare att vara kristen. Träffen är en bön om att Gud ska bana inre och yttre vägar för dessa sammanhang att bli till. Det är en möjlighet att nätverka och knyta nya kontakter och för mer rutinerade kommuniteter att utbyta erfarenheter med varandra. Under sammankomsterna slås vi av hur unikt och naturligt ekumenisk vår mötesplats är.

Från skilda samfund och med olika församlingstillhörigheter sluter vi upp för att under några dagar dela tankar om liv i Kristi efterföljd i vår vardag.

Kommunitetsliv är inget nytt, redan i Apostlagärningarna ser vi hur den tidiga kyrkan levde tillsammans dagligen, delade jämlikt på sina ägodelar och använde sina hem för bön och nattvard (Apg 2:42–47).

På 200-talet gick män och kvinnor ut i öknen för att fasta, söka Gud och leva enkelt. Till Sverige kom klostren på 1100-talet. Under tiden den lutherska reformation pågick under 1500-talet, tvingade statsmakten alla kloster att lägga ned verksamheten och en lucka uppstod i svensk kyrklighet som inte riktigt kunde fyllas förrän på 1900-talet och framåt, när traditionella kloster tillsammans med fristående kristna kollektiv och kommuniteter växte fram.

Kloster, kommuniteter och andra närboendegemenskaper har i tusenden år varit frizoner i världen, växtplatser för det inre livet, träningsarenor för den gemenskapsutopi vi hoppas på och det ”ljus på berget” som Jesus talar om i Bergspredikan.

Vi upplever att det finns nyfikenhet och glädje inför den kristna närboenderörelsen, men också oförståelse och skepsis. Vi vill redan nu bekräfta något viktigt: Vi behöver kyrkan! Men vår tro och kyrkans erfarenhet är att kyrkan också behöver kommuniteten – den förtätade gemenskapen av kyrkans liv där vi kan tränas i lärjungaskap. Kommunitetsrörelserna har alltid levt i en spänning med den existerande kyrkan.

En del gemenskaper verkar som en naturlig del av en vanlig församling och kompletterar denna, men det finns också kommuniteter som står utanför existerande kyrko- och församlingsgemenskaper.

Oavsett vet vi att det är svårt, i princip omöjligt att vara kristen ensam, och att vi behöver bäras av en gemensam tro, bekännelse och livsstil där de kristna dygderna kan utvecklas och slipas.

Utan gemenskap med kyrkan riskerar dessa grupper att utvecklas till elitiska och slutna sekter och på sikt kvävas. Den större kyrkans gemenskap måste nödvändigtvis präglas av inklusivitet och mångfald medan den mindre gemenskapen är en helgande odlingsplats för de som under reglerade former vill överlåta sig till en vardaglig rytm tillsammans.

Genom att dela liv med varandra hoppas vi (genom Guds nåd och kraft) växa fram till den efterlängtade skönhet som spårades i Jesus liv på jorden – och att vi som kommuniteter får bidra med något av detta som en gåva och resurs för den större kyrkan.

Nu vet ni.

Ta gärna kontakt med oss. Vi längtar efter goda relationer, gårdar på landet, gemenskap i stan, modersförsamlingar, mentorer, förbön och stöd. Vi längtar efter fler systrar och bröder att dela livet med.

 

Johan Andin, Matilda Andin, Therése Arvidsson, Maja Ekström, Maja Floberg, Micael Grenholm, Henric Götefelt, Tobias Elof Hadin, Göran Hember, Alice Hägg, Karin Jalkenäs, Dag König, Katarina Lamos, Frida Lenander, Rasmus Lenander, Kristoffer Lignell, Elin Lundell, Jolanta Lundgren, Tobias Olsson, Sunniva Rettinger, Arvid Skagerlid, Annika Spalde

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Skogsbränderna
Annons