Låt inte tillbedjan bli konsert

For a good while now, a couple of years at least, I've been asking myself where we are going. And during the two conferences I visited around New Year's my questions came back – and I also came to understand that I wasn't the only one asking them. Hence this article…

Och nu undrar du vad en text på engelska har att göra i en svensk tidning. Befogad fråga, för visst är det bättre att i Sverige skriva på svenska om man vill bli förstådd?!

Därför erbjöds tolkning på den ena konferensen jag nyligen var på, Pingst Pastor. Lite märkligt kändes det dock – eftersom vi just haft lovsångspass med sång på engelska. Då erbjöds dock inte headset. Alltså tydligen inte så viktigt att förstå vad man sjunger som att förstå vad som sägs på scenen.

En kväll var tre av fyra inledande sånger på engelska, och jag bara undrar varför? Vad tillför det att sjunga på ett annat språk? Vi förklarar ofta lovsång som skrivna böner eller tonsatta kärleksförklaringar till Gud – men om jag kom till min fru och började förklara min kärlek på engelska skulle hon nog undra om jag slagit i huvudet.

Nyligen besökte jag även konferensen Unite, med ungdomar som målgrupp och även där sjöngs en hel del engelska. Och igen frågar jag: Varför? Vad tillför det? Och vad kan det riskera ta bort? Så bra engelska pratar inte de flesta tonåringar, och kyrkord lär man sig inte i skolan.

Som sagt är dessa två bara exempel – utvecklingen och mina frågor om den går längre tillbaka – så detta är inte kritik specifikt mot dessa konferenser eller lovsångsledarna där.

Förutom engelskan undrar jag över ljud och ljus. På Pingst Pastor talade jag med en hörselskadad kollega som inte kunde vara i lokalen under lovsången, utan fick vänta utanför tills den var över. Han behövde dock inte vänta ensam, utanför fanns cirka 25 till som kom in så snart musiken tystnat.

Själv hade jag då stått en stund längst bak och sett flera hålla för öronen – och en kollega nöjt visa upp öronpropparna han hade med sig.

På pastorskonferensen var ändå ljusshowen ganska begränsad, men mönstret känns igen: Nedsläckt lokal och blinkande ljus där framme, fullt fokus på scenen! På ungdomskonferensen däremot var det fullt ös även på ljuset, inklusive stroboskop och diverse ljus mot publiken. Och när jag efterfrågade utvärdering från de tonåringar jag var där med var det enda de var negativa till att ha en massa ljus i ansiktet när de skulle sjunga lovsång och tillbe. Som en sa: Jag tänder ju inte en ficklampa i ansiktet på mig när jag ska be hemma!

Igen: Vad tillför det? Och vad kan det riskera att ta bort? Och vad kan det tillföra i termer av till exempel suggestion som vi inte vill tillföra?

Jag talar själv bra engelska, har inga problem med kyrk­orden heller, och hög tung musik med effektfulla ljusshower är sådant jag generellt sett gillar.

Men då pratar vi om konserter, inte lovsångspass. Då pratar vi om en målgrupp som kommit för att headbanga till metalmusik och blinkande stroboskop, och som stoppat in öronproppar eftersom poängen ändå är att lika mycket känna musiken i kroppen som att höra den.

Så det jag undrar är väl om det är dit vi är på väg. Håller lovsångspassen på att bli lika mycket konsertupplevelse som tillbedjan. Och om så är fallet: Vill vi det?

Och jag undrar om man tänker målgrupp när man förbereder. För såväl predikantkår som ungdomsgäng tycker jag att frågan om engelska texter är väl befogad och tänker att det främmande språket förstärker konsertkänslan på bekostnad av delaktighet och innerlighet.

Delaktigheten förstärks ju heller inte av att jag, fastän jag sitter en bit bak i lokalen, knappt hör min egen röst i lovsången så att jag vet om jag håller melodin eller ej.

Och borde inte delaktighet vara ett ledord för lovsången? Borde det inte vara prioriterat att alla kan vara i lokalen, helhjärtat sjunga med, veta vad de sjunger och tillsammans upphöja Gud? Min rädsla är att det på konferenser blivit viktigare att visa upp hur cool och inne lovsång minsann kan vara än att se till att det verkligen blir lovsång för alla som är där.

Det är en sak att enskilda församlingar kör nattklubbsstuk all in, det får stå för dem och attraherar många som ratar mer traditionella sammanhang och är väl då bra.

Men när det stuket ständigt lyfts fram som norm på konferenser och så vidare undrar jag var mångfalden tog vägen och hur man förväntas förverkliga denna teknikstinna tillbedjan med stroboskop hemma i Knäckebröhult.

Och jag undrar även om vi riskerar att sudda ut gränsen mellan tillbedjan och konsert på ett sätt så att de som nu växer upp snart inte kan be hemma heller utan att tända en ficklampa i sina ögon först …

Christian Kastö, ungdoms­pastor i pingstkyrkan, Borås