Löftena uppfylls i och med Jesus

I Dagen 15 november skriver Stefan Larsson, David Åhlen och Johannes Wiklander om Guds löften.

Den första genomläsningen gav mig intrycket att det är ”ett annat evangelium” än vad Paulus (och Nya testamentet) förmedlar till oss. Bara två exempel ur deras text: ”Löftet om evigt liv är en nyans – men det finns mer.” Och lite senare: ”I dag förkunnas ett annat evangelium – det judiska Israel utgör inte längre grunden för vår längtan om Guds rike varken som folk eller land”.

Löftet om ett evigt liv är inte en ”nyans” bland Guds löften utan kärnan i evangeliet! Den kristna församlingen (bestående av judar och icke-judar), inte det judiska folket, är det nya gudsfolket. NT är mycket klart på denna punkt.

Författarna skriver också något märkligt om Andens utgjutelse. ”Anden skulle möjliggöra för judarna att till slut kunna ’besegra köttet’, och leva helt efter Guds vilja – det vill säga hålla hela lagen (Torah).” Den som läser texten i Apg 2 (eller NT i sin helhet) finner inget av detta. Mig veterligen har ingen annan jude än Jesus ”hållit hela lagen”.

Vad hade då Gud lovat Abraham? Det är denna fråga som utgör grunden för Larssons, Åhlens och Wiklanders text. I 1 Mos 17:4 kan vi läsa: "Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk." (Det finns flera detaljer anknutna till detta förbund, men detta är grunden). Detta löfte uppfylls i och med Jesus. Paulus ger i Rom 4 oss den slutgiltiga förklaringen. Han skriver hur Abraham skulle bli far för både "oomskurna" (hedningar) och "omskurna" (judar). Detta barnaskap uppnår man genom tron. Och trons objekt hos Paulus är alltid Jesus Kristus och Guds verk i och genom Jesus. Denna insikt hos Paulus hjälper oss att förstå varför han i sina brev använder uttryck om de kristna som de "heliga", "utvalda" och "kallade". Han gör ingen skillnad mellan en jude och en hedning. Alla är ett i Kristus (se Gal 3:26–29).

I stället för att ytterligare kommentera Larssons, Åhlens och Wiklanders text vill jag lyfta fram en hermeneutisk princip till tolkning av gammaltestamentliga texter. Denna princip uppstår ur NT.

När Jesus möter lärjungarna efter sin uppståndelse gör han något som sällan uppmärksammas. Jesus "öppnar" lärjungarnas "sinnen så att de kunde förstå skrifterna", det vill säga Gamla testamentet (Luk 24:45). Om Jesus behövde "öppna" lärjungarnas "sinnen" till att förstå skrifterna, vad var då problemet? Svaret finner vi i Jesu möte med de två Emmausvandrarna. Den samtida judiska läsaren (som dessa två lärjungar är ett exempel på) av GT hade svårt att förstå vad skriften hade att säga om Jesus. Jesu ord är avslöjande. "'Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?' Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna" (Luk 24:25-27).

I Andra Korinthierbrevet skriver Paulus något liknande. I 2 Kor 3:13–18 skriver han om en "slöja" som "hänger över" judarnas (och tyvärr också många kristnas) "hjärtan" när de läser GT. "Slöjan" det vill säga "trögheten" att förstå GT försvinner först när man läser skriften med Jesus i centrum.

Den grundläggande hermeneutiska principen är alltså: läs Gamla testamentet i ljuset av Jesu person och verk.

Judarna är inte längre något att ta efter. Jesus är "världens ljus", och samma Jesus sa till sina lärjungar: "ni är världens ljus". Evangeliet om Jesus är uppfyllelsen av allt vad Gamla testamentet hade lovat. Paulus skriver i 2 Kor 1:20: "Ty alla Guds löften GT har fått sitt ja genom honom Jesus. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära."

Vesa Annala, Kalmar