Debatt

Lois Lindholm: Bered plats för Gud - var gästfri

Livet är fullt av paradoxer – så också kristen tro. En av paradoxerna är att ha både rollen som gäst och värd samtidigt, skriver Lois Lindholm, integrationsfrämjare i Växjö stift.

Under advents- och jultiden talas om att vi ska bereda plats för Gud i våra liv. Vi ska ta emot det lilla gudsbarnet. Fokus hamnar gärna på det där lilla och sköra och vi kan relatera till hur det känns att hålla ett litet barn i våra armar. Kanske det är lättare för oss att relatera till Gud i ett litet barn. Ibland i jultid får jag en känsla av att många av oss mår bra just av tanken att få ta emot det lilla Jesusbarnet och liksom skydda det värnlösa livet. Vi är den vuxne som håller den lille i famnen.

En liknande känsla får jag ibland när jag besöker språkcaféer och verksamheter där människor finns till för människor som flytt till vårt land från krig och andra fasor. Rollen som värd är en vi trivs med. Att ställa i ordning, välkomna och vara den som har koll på läget känns bra och det är inget konstigt med det. Däremot finns det en risk i att slå sig till ro med att endast ha den rollen.

Som så ofta är livet fullt av paradoxer. Så är det också med kristen tro, den är inte enkel och utmanar ofta till att handla tvärtemot vår instinkt. En av paradoxerna är att ha både rollen som gäst och värd samtidigt. Jesus var ofta gäst i någons hem samtidigt som han blev den som gav ut till värden. Ibland var gåvan upprättelse och ibland en utmaning. När Jesus bjuder hem sig själv till Sackeus ser vi ett exempel på att rollen som gäst respektive värd inte är statisk. Mötet med Jesus leder till att Sackeus förändras, han får upprättelse och ger tillbaka det han tagit av andra. Genom att Sackeus agerar värd åt Jesus får han samtidigt själv ta emot av gästen.

Samma tema kan vi läsa om i berättelsen där Abraham och Sara får besök av tre män. De anar att gästerna är viktiga personer. Dessa blir bjudna på förtäring och får vila. Under besöket meddelar gästerna att Sara kommer att bli gravid och att Guds löfte till Abraham ska gå i uppfyllelse. Gästerna kommer med en oväntad och efterlängtad gåva som värdarna har svårt att ta till sig, men det visar sig att löftet infrias. Texten har ofta tolkats som att det är treenige Gud själv som kommer till Abraham. Kanske är det denna text som Hebreerbrevets författare syftar på när denne skriver: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det haft änglar till gäster utan att veta om det." (Hebr. 13:2)

Under århundradenas gång har gästfriheten till stor grad förändrats. Det som en gång främst skedde utifrån den enskildes hem har i dag flyttats över till institutioner som hotell, restaurang och sjukhus. Kyrkorna är en plats för gästfrihet, till viss del genom den enskildes hem och händer, men oftast under kyrkans och församlingslokalens tak. Men den plats som har störst potential till goda möten är det egna hemmet.

Det som sker när en person sitter ner och delar en fika eller en måltid vid någon annans bord är unikt. Det blir inte samma sak genom ett möte på ett hotell eller ett församlingshem. De trösklar som vi människor bygger upp mellan varandra är ofta höga. Men när vi går över tröskeln till någon annans hem krymper de osynliga trösklarna. Vi blir mer ödmjuka inför den andre. Möjligheterna att mötas på lika nivå är betydligt större vid köksbordet eller när vi diskar upp tillsammans än när det sköts via en organiserad verksamhet.

Att bereda rum för Gud denna jul innebär inte att vi håller ett litet värnlöst barn. Det betyder att vi välkomnar en gäst som kan komma att ge oss en oväntad gåva med stor potential att förvandla oss. Gåvan är en insikt om att den som kommit är världens skapare som en gång beredde rum för oss i världen och som har berett en plats för oss i sitt rike. Insikten består också i att inse vår egen litenhet och att samtidigt inse att vi är skapade för något mycket större än att knega på i jakten på pengar och status eller vad det än är vi jagar.

Som om detta inte var nog innehåller det kristna budskapet ett särskilt sätt att se på en annan människa. Kristus finns i varje människa vi möter och när en annan hälsar på dig möts den av Kristus själv, i dig. Om vi verkligen insåg vad det innebär så skulle vi, som C S Lewis formulerade det, bli frestade att falla ner och tillbe varandra. Detta gäller så klart oavsett vart vi kommer ifrån. Här handlar det varken om jude eller grek, afghan, etiopier, ryss, syrier eller svensk.

I vår tid finns inte mycket utrymme för paradoxer. Det vi inte förstår bortförklaras eller blundar vi för. Tänk om årets julklapp kunde vara öppenhet för paradoxer – vad skulle kunna hända då?

Lois Lindholm, integrationsfrämjare i Växjö stift

Fler artiklar för dig