Debatt

Läran inte viktigare än människorna

Man måste börja med att lyssna, försöka förstå och känna in. Inte bara för sakens skull utan för att det är där allting händer. Inne i människan.

Olof Edsinger är en nitisk f­igur i debatten om hur kristna borde leva sina liv. För att gå rakt på sak: Jag tycker att han missar den allra viktigaste p­oängen i sin senaste debattartikel. (Dagen 9/9)

Precis som Edsinger arbetar jag med ungdomar och unga vuxna i kyrkans värld sedan många år. Jag brottas ofta med hur jag ska hjälpa, vägleda och stötta i olika känsliga situationer, tankegångar och inre brottningskamper. Det är en tuff värld för många unga vilket gör att man som ledare ibland lockas till att vägleda på ett tydligt och klart sätt: ”Gör bara så här så blir allt bra”.

Men ju fler ungdomar man möter desto mer förstår man också att de enkla svaren nästan aldrig är de klokaste. Varför? För att människor är olika. Om målet är hela och trygga lärjungar är vi som ledare utlämnade till att möta, lyssna och guida utifrån varje unik situation.

Om målet däremot är disciplin och ”underordning”, som Edsinger uttrycker det, kan vi säga vad som helst och bara hoppas på att vår auktoritet r­esulterar i lydnad i stället för flykt.

Om man låter den egna individen sätta agendan i mötet kommer resultaten dock att variera och människor kommer att landa på lite olika ställen. Det är något man får leva med om man tar den vägen. Detta verkar konstigt nog vara ett problem för Edsinger. Att människor skapar sig egna, subjektiva förhållningssätt till tron, att människor landar på ställen som han inte landar på.

Den subjektiva upplevelsen av tron är helt klart ett hot enligt Olof Edsinger.

Hur blev det så, undrar jag? Är det inte precis det som är själva kärnan och målet? En personligt rotad tro som håller oavsett vart livet för en?

Eventuellt finns det dock en skillnad vad gäller min och Edsingers utgångspunkt. Jag arbetar inom kyrkan i rollen som pedagog. För mig är alltså pedagogiken utgångspunkten för mötet med människan. Inte främst teologin, även om den också spelar en stor roll. Alla som arbetar med pedagogik, vare sig det handlar om kyrkan eller skolan eller någon annan institution, vet att utgångspunkten alltid måste vara den enskilda individen.

Annars kommer man att missa målet. Man måste börja med att lyssna, försöka förstå och känna in. Inte bara för s­akens skull utan för att det är där allting händer. Inne i människan.

Inte utanför.

Om man går förbi individen till förmån för läran kommer det förr eller senare att sluta i existentiellt kaos. Kanske inte för Olof Edsinger. Men för den där tonåringen som plötsligt fick reda på att en osynlig Gud inte tycker om att hon bor med sin kille. Det som äntligen hade blivit så bra. Eller för han som helt ärligt kände för att ta en paus från kyrkan ett tag.

Hela och trygga lärjungar formas inte i det maskinella bekännandet av externa läror som bara måste följas oavsett vad man känner och upp­lever för stunden. Om det är det enda alternativet kommer man antingen stanna kvar i rädsla för vad som annars skulle hända, eller lämna allt i ren självbevarelsedrift.

Nej, äkta sanning och existentiell helhet kommer alltid inifrån. Den formas i en ärlig brottningskamp med en Gud som man vet aldrig upphör att älska, se, möta och lyfta oavsett var man hamnar som människa.

Peter Svärdsmyr, församlingspedagog och ungdomsledare

Fler artiklar för dig