Mångfald i kyrkorna – problem eller resurs?

Hur lika vill vi vara världen och i detta fall den politiska världen?

Debatt

Mångfald tycks ha blivit ett ledord i samhället i stort men även i våra kyrkor. Bland andra EFK valde vid Torpkonferensen 2015 att specifikt lyfta fram den kulturella mångfalden.

Begreppet kulturell mångfald har flera positiva associationer till exempelvis ett öppet pluralistiskt samhälle, ett kristet ställningstagande gentemot en exkluderande SD-politik och mot alla främlingsfientliga tendenser i vårt samhälle inklusive våra kyrkor.

Samtidigt bör det beaktas att begreppet innehåller flera, framför allt för kyrkans vidkommande, negativa aspekter. I flera sammanhang har det uppmärksammats att ”mångfald” faktiskt kan vara mer exkluderande än inkluderande.

Etnologen Ann Runfors driver i sin avhandling från 2003 tesen att fokus på skillnader mellan invandrarbarn och svenska barn förstärktes i den kulturella mångfaldens namn. Trots att syftet var att minska marginaliseringen ökade den snarare eftersom den kulturella mångfalden definierades utifrån svenskarnas synsätt på vad som är mångfald.

På detta sätt uppkom, som Runfors ser det, en imperialistisk kulturell mångfald där invandrare sågs som ”de Andra”. Det är också ett, i forskningen tämligen väl observerat fenomen, att invandrarungdomar ofta söker sin identitet i sin egen religion när marginaliseringseffekterna tilltar. Detta är naturligtvis på både gott och ont.

Om begreppet kulturell mångfald används i meningen imperialistisk kulturell syn på invandrare tilltar marginaliseringseffekten och motsättningar riskerar att öka. Därför bör begreppet mångfald närmare definieras och klargöras innan det används i pragmatiskt syfte för att skapa samförstånd i ett mångfaldssamhälle.

Personligen ser jag risken att kyrkorna i Sverige genom välvilja och sin iver att bevisa sin kristna etik gällande exempelvis synen på invandrare försöker använda ett populärt politiskt retoriskt begrepp som exempelvis mångfald, utan att närmare sätta sig in i vad ordet i pragmatisk mening kan få för konsekvenser.

Skälet till att detta sker i de svenska kyrkorna anser jag för egen del vara en konsekvens av en smygande sekulariseringseffekt där det retoriska begreppet mångfald egentligen uttrycker en stor och allvarlig brist i de kristna kyrkorna.

Kyrkan är per definition mångfaldig genom evangeliet och evangeliet är i sin grund anti-imperialistiskt eftersom alla människor är lika mycket värda och inte bör definieras utifrån någon särskild folkgrupps standard utan endast utifrån Kristus. Som Paulus skriver i Galaterbrevet 3:28: ”Här är inte jude eller grek, här är inte träl eller fri, här är inte man och kvinna: alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Kyrkan kan därför egentligen inte per definition själv definiera sig som mångfaldig. Det blir i så fall enbart en tavtologi som inte säger något annat än att den evangeliska kyrkan är evangelisk.

Låt oss rannsaka oss själva. Hur lika vill vi vara världen och i detta fall den politiska världen? I stället för att låta populära politiska retoriska begrepp styra kyrkan bör vi kanske söka oss tillbaka till evangeliets fundament och låta världen se evangeliets kraft i våra kyrkor.

Peter Lundberg, idéhistoriker och oberoende skribent

Annons
Annons
Annons
Annons