Miljöpartiets blinda fläck

När utvecklings- och klimatminister Isabella Lövin inför ett samlat pressuppbåd presenterade en ny biståndsplattform (15 december), så betonades bland annat hur viktigt det är med mottagarperspektivet. När jag läser dokumentet finns det framförallt ett område som får mig att ifrågasätta hur det är ställt med detta: Religionsfriheten.

I det dokument som regeringen tidigare presenterat och som gått ut på remiss till olika biståndsaktörer fanns det med en ganska bra skrivning om denna fundamentala mänskliga rättighet:

”Värnandet av religions- och övertygelsefriheten är en viktig del i det bredare arbetet för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och är nära kopplad till andra opinionsfriheter som yttrandefriheten och förenings- och församlingsfriheten.”

Men i den slutversion som Lövin­ presenterade hade denna formulering strukits. Nu står det i stället att "Sverige ska vara en global röst för att motverka diskriminering i alla dess former oavsett om den sker på grund av kön, ålder, könsidentitet och könsuttryck, sexuell läggning, funktionsnedsättning, etnisk tillhörighet eller religion eller annan trosuppfattning."

Skillnaden är större än vad man kan tro. I det första fallet,­ som Isabella Lövin alltså aktivt­ har valt bort, lyfter man religionsfriheten­ som viktig i sig. I det andra räknas den upp bland de allmänna diskrimineringsgrunderna.

Detta är problematiskt utifrån­ flera utgångspunkter. Här saknas just det mottagarperspektiv som regeringen berömmer sig av att ha. De allra flesta människorna i mottagarländerna är som bekant religiösa. I åtminstone tio års tid har forskare, enskilda organisationer och politiker – i Sverige exempelvis Svenska missionsrådet, PMU Interlife, Svenska kyrkan och Kristdemokraterna – insett att detta är en fundamental aspekt att ha med sig i utvecklingssamarbetet.

Om man inte tar med människors livsåskådning och idévärld i utvecklingsarbetet försvårar det möjligheterna att lyckas.

Ingen ska tro att detta handlar om att påverka människor i deras val av livsåskådning. Det är inte biståndspolitikens uppgift, det är inte politikens uppgift överhuvudtaget. Däremot är det problematiskt när politiker – Miljöpartisterna är inte de enda — blickar snett nedåt på människor med en religiös tro. När man fortsätter att tassa kring religionsfriheten så som regeringen nu gör, blir detta tyvärr den signal de sänder.

I plattformen finns dessutom andra skrivningar som ger uttryck för samma syn:

”De religiösa samfunden kan ha en viktig roll i kampen mot intolerans, diskriminering och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna.”

Kan ha.

Vad menar Isabella Lövin? Visst vet vi att religiösa samfund har ett blandat facit i kampen för mänskliga rättigheter. Ibland en kraft för, ibland mot. Men gäller inte det alla mänskliga sammanslutningar? Jag hittar inte motsvarande reservationer när det gäller exempelvis fackföreningar.

Om några dagar avgår Barack Obama från sin post som USA:s president. En av hans sista åtgärder var att skriva under en utvidgad version av "International Religious Freedom Act", som sedan 1998 gör religionsfriheten till en av hörnstenarna i landets utrikespolitik.

En av förändringarna innebär att all personal som tjänstgör inom utrikesförvaltningen ska utbildas i religionsfrihetens strategiska värde.

Kristdemokraterna har motionerat om att svenska diplomater ska ha genomgått utbildning i frågor som rör religionsfrihet.

Sveriges ansvariga minister smyger däremot medvetet undan den.

Sofia Damm,

utrikespolitisk talesperson Kristdemokraterna