Mohammad Rahmani: I mitt land Afghanistan vill de stena mig

Till slut förstod jag att jag inte kan leva som islam säger. Det var då jag bestämde mig att lämna islam för alltid, skriver Mohammad Rahmani, afghansk konvertit.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Augusti 2015 kom jag till Göteborg och Sverige. Första dagen sov jag väldigt mycket efter min långa resa som tog flera månader. När jag kom fram hade jag två olika sorters känslor, jag var glad men samtidigt var jag ledsen. Jag kände mig glad eftersom jag var långt bort från alla farliga människor i Afghanistan och alla farliga saker och situationer som fanns på vägen till Sverige.

Jag kände mig trygg, men ändå var jag orolig, ledsen och kunde inte sova på nätterna. Vet du varför? Därför att jag hade ingenting. Jag hade förlorat allt. Jag hade inte min pappa, jag hade inte min mamma med mig, och jag kunde inte leka med min lillasyster heller.

Jag tänkte på min mamma och min lillasyster hela tiden. Jag kunde inte hålla mig borta från att tänka på det som hade hänt oss i mitt hemland och jag hade nästan alltid mardrömmar. Och så ärret som jag har på min kropp. Jag måste ha det med mig i hela mitt liv och varje gång jag ser ärret kommer jag ihåg hela min bakgrund med allt som har hänt.

Efter ungefär två veckor i Göteborg blev jag flyttad till Sandviken. Så småningom kunde jag börja skolan men innan dess kunde jag prata lite svenska. Jag ville lära mig svenska så snabbt som möjligt så på dagarna läste jag svenska och pratade med personalen som jobbade på boendet där jag bodde.

På dagarna kände jag mig lugnare eftersom jag var på skolan och träffade nya människor och hittade kompisar, men på nätterna hade jag alla tankar med mig.

Under tiden som jag bodde i boendet för ensamkommande barn blev jag kompis med en kille som hjälpte mig att förstå vad jag tror på. Jag var muslim och det var han som hjälpte mig att jag börja läsa om islam och tänka på ett nytt sätt på det som jag trodde på.

I Afghanistan gick jag i koranskolan, där läste jag Koranen flera gånger men jag hade inte förstått någonting eftersom Koranen var på arabiska och mitt modersmål är dari. Jag kan läsa arabiska men jag förstår det inte.

Därför började jag läsa Koranen en gång till - men på mitt eget språk. Jag läste också en del historia som har samband med islam och samtidigt tänkte jag mycket omkring vad jag läste.

Till slut förstod jag att jag inte kan leva som islam säger, jag kunde inte göra så som Koranen säger, mina tankar och min personlighet var långt borta från Koranen och islam och det var då jag bestämde mig att lämna islam för alltid.

Jag mådde fruktansvärt dåligt efteråt eftersom jag hade trott på en sak som jag inte borde göra.

Efter en kort tid kunde jag bekanta mig med kyrkan genom min kompis.

Varje gång jag gick i kyrkan blev jag mer intresserad av kyrkan och kristendom. Sedan började jag läsa Bibeln och en gång i veckan diskuterade jag Bibeln och kristendom med en präst som jag hade blivit bekant med.

Varje dag lärde jag mig nya saker. Samtidigt jämförde jag kristendom med min gamla religion. Då observerade jag att det finns stora skillnader mellan dessa två religioner.

Snart blev jag väldigt intresserad av kristendom och jag mådde mycket bättre än före. Jag kunde uppleva Gud och jag kunde bli vän med Gud. Jag upplevde hur mycket Gud tycker om mig, jag kunde förstå hur mycket Gud är snäll. Jag blev kär i Gud och nu upplever jag Gud i mitt liv. Jag känner att Gud är hos mig överallt. Jag fick en känsla som jag aldrig hade haft i min gamla religion.

Kristendom påverkade mycket i mitt liv. Jag blev snällare mot mig själv och mot alla medmänniskor. Jag blev gladare, jag bryr mig om folk omkring mig som Jesus har sagt: behandla andra som du själv vill bli behandlad och jag gör detta.

På grund av de här ändringarna kunde jag bekanta mig med flera fina människor.

Allting gick bra och jag har varit med i en teatergrupp och skulle börja spela gitarr i en gitarrkurs. Jag skulle ta körkort strax efter jag skulle fylla 18 år, men plötsligt blev allting förstört. Innan jag fyllde 18 år fick jag beskedet från migrationsverket: avslag. De sa att jag inte får stanna i Sverige.

Min pappa är mördad. Jag höll på att bli mördad när jag bodde i Afghanistan. Ärret efter det finns på min kropp. Man vill skicka mig dit, trots att jag var på väg att bli mördad en gång. De som försökte det finns kvar där.

Jag har konverterat till kristendom, jag har nya tankar och jag blev helt en annan person inuti. Det har jag gjort efter att ha tänkt noga. Min tro ger mig glädje. I dag är jag så tacksam mot min kompis och stolt över mig själv att jag har gjort detta.

Men man får inte vara kristen i Afghanistan. Jag vill vara mig själv och leva så som jag vill.

Jag frågar dig, hur ska jag kunna leva i ett land som är alldeles emot mig och vill stena mig?

Mohammad Rahmani

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Attacken mot synagogan
Annons
Annons
Annons
Annons