Okej med läromässiga avsteg?

Debatten om olika vägar till Gud har återigen blossat upp. Att religiös pluralism fått rejält fotfäste i Svenska kyrkan bekräftas av Dagens nyligen publicerade enkät.

Begreppet pluralism har flera betydelser; i den här debattartikeln betecknar det uppfattningen att flera religioner med olika sanningsanspråk antas leda till samma Gud. Min avsikt är inte att diskutera pluralismen i sig, utan det faktum att många biskopar och präster kan tro lite efter eget tycke i sin tjänst.

Svenska kyrkan har regler och riktlinjer för sin verksamhet, både när det gäller kyrkans lära och hur de anställda ska uttrycka den.

Enligt kyrkoordningens (KO) första paragraf är kyrkans tro och lära främst grundad i Bibeln, bekännelseskrifterna (en samling dokument som hör till reformationens viktigaste), och trosbekännelserna.

När en präst uttalar sig i frågor om den kristna tron ska han eller hon i allt väsentligt bejaka kyrkans tro, eller åtminstone inte motsäga den.

Bekännelsekravet uttrycks i vigningslöftena, där prästerna lovar att ".. stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse ...". Överger man kyrkans lära ska man enligt KO förklaras obehörig att utöva vigningstjänst.

Så vad är problemet? Problemet är att den pluralism som nu blir allt vanligare är direkt oförenlig­ med de klassiska bekännelseskrifternas teologi. Hur mycket man än töjer texterna är saken klar: Kyrkan lär att frälsningen och relationen till Gud är möjlig endast i Jesus Kristus. Det handlar inte om några små tolkningsnyanser utan om stora fundament i bekännelsen.

Det är en sak att inte hålla med om allt i dokumenten – det står var och en fritt – en helt annan att snickra ihop en läromässigt främmande gudsbild och ta med sig den till predikstolen. Ändå händer det hela tiden, vilket vittnar om att präster agerar djupt inkonsekvent i förhållande till kyrkans fastställda tro och lära.

En sådan här utveckling sker inte över en natt och bakgrunden handlar till stor del om ledningens syn på bekännelseskrifternas auktoritet.

Låt mig ta ett exempel: 2003 anmäldes dåvarande ärkebiskop KG Hammar till Svenska kyrkans ansvarsnämnd för att han vid upprepade tillfällen ansågs ha uttryckt sig på ett sätt som stred mot bekännelsen. Ansvarsnämnden medgav att detta delvis stämde men valde ändå att fria Hammar.

Beslutet motiverades med en rad tvetydiga formuleringar om hur evangeliet inte kan "uppfångas i läroformuleringar" och hur kyrkan i nya tider måste säga och göra sådant som kan "förefalla nytt och tidigare ohört"; uttalanden som ter sig närmast arroganta mot bakgrund av trosbekännelsernas tillkomst (som tillkommit just för att skydda evangeliet mot olika irrläror, och som tillika har burit kyrkan genom ett antal "nya tider" under historiens gång).

Detta fall tjänar just som belysande exempel på att det i slutändan är en fråga om attityd: Visar ledningen ingen respekt för bekännelsens normativa värde och auktoritet finns det en galopperande risk att friheten till avsteg från läran i förlängningen blir kännetecknande för prästämbetet.

Detta betyder till exempel att den som är nyfiken på kristen tro aldrig kan vara riktigt säker på om det är kyrkans tro eller prästens egna funderingar den möter.

I samma takt som glappet mellan fastställd bekännelse och "möjlig" bekännelse ökar minskar kyrkans integritet.

Det finns, vill jag mena, ett skriande behov hos Svenska kyrkan att utreda vad som är tillåtet att predika och ge uttryck för inom ramen för bekännelsen – annars är det ingen mening att ha någon. Där inga stoppljus finns spårar trafiken ur och nu börjar det bli riktigt kaotiskt.

Många är förvirrade och står främmande inför den här utvecklingen, och kyrkan har ett ansvar här. Man måste ta detta ansvar som en konsekvens av den evangelisk-lutherska identiteten och av respekt för, och omsorg om, just alla de kyrkobesökare, präster och diakoner med flera som undrar vilken gudsbild kyrkan egentligen ska ha.

Tar man inte tag i detta är vigningslöftena snart bara tomma ord.

Joel Wadström, teol. kand.