Olösliga problem – men Sverige kan lindra nöden

Båtkatastroferna på Medelhavet ställer Europa – och Sverige – inför ett olösligt problem. Roten till problemet är att livet i ett stort antal länder i Afrika och Asien är så outhärdligt, att människor är beredda att ta ofattbara risker för att söka ett bättre liv i Europa. Livet i dessa outhärdliga länder kan vi inte påverka. De försök som har gjorts att ersätta omänskliga regimer har bara skapat ännu större problem. Det räcker med att nämna Irak.

De romska tiggarna är ett annat, mindre besvärande och mindre dramatiskt problem. Men det blir mer akut, eftersom vi har det så nära inpå oss. Roten till problemet är romernas situation på Balkan och i Mellaneuropa. Det blir alltmer uppenbart att svenska instanser och enskilda hjälpinsatser endast i mycket begränsad omfattning kan bidra till problemets lösning. Rumänien, Bulgarien, Bosnien, Slovakien och Ungern är suveräna stater, där svenska myndigheter inte kan agera. Det är dessutom så, att det är stater som har härjats av två världskrig och blivit förödda av ett halvsekels kommunistisk diktatur. Ingendera delen har drabbat Sverige.

Tvärtom har Sverige under 1900-talet haft ofattbart gynnsamma politiska och ekonomiska fördelar jämfört med resten av Europa. Just när dessa fördelar var som mest fördelaktiga – efter 1945 – flödade den arabiska oljan, världshistoriens billigaste energi. Att så mycket lyckades och gick så bra berodde huvudsakligen på denna kombination av osannolikt förmånliga förhållanden.

Baksidan är att ett nationellt övermod fick grogrund, ett övermod som ofta nog tar sig kulturimperialistiska former, även i dag. Vi är ju först i världen, bäst i världen, en moralisk stormakt som kan lägga sig i och mästra andra folks attityder och handlingssätt. Vi har ju rätt och de andra borde vara som vi. Det säger sig självt, att en sådan attityd är kontraproduktiv i det internationella umgänget. Varken kineser, saudier eller rumäner tar till sig ett sådant bemötande, inte deras politiker och inte mannen på gatan.

Vad återstår då, om vi inte kan lösa problemet med outhärdliga länder och outhärdliga förhållanden för utsatta grupper? Vad återstår, om vi kommer fram till att vi inte kan lösa romernas problem på Balkan? Vi kan lära av läkarna. Läkaren har tre uppgifter: att bota, och där han inte kan bota skall han lindra, och där han inte kan lindra skall han trösta. Kanske har det svenska samhället hamnat i samma situation som läkaren, när han inte kan bota. Då söker han vägar att lindra. Vårt samhälle kan inte lösa varken flyktingvågen över Medelhavet eller romernas situation i hemländerna. Men lindra kan vi i många fall, både som folk och som enskilda. Lått oss inrikta oss på att lindra, istället för att fåfängt försöka lösa problemen. Det ingår också i folkrätten att läkaren har en skyldighet att behandla alla patienter, oavsett grupptillhörighet. Vi andra kan ta till oss den grundinställning, som innebär att en människa alltid i första hand är en människa. Vi kan varken som folk eller enskilda lösa alla andras problem, men vi kan lindra nöden för några. Och där det inte går att lindra, kan vi som enskilda trösta. Ibland kan det räcka med en vänlig blick.

Det är nyttigt för det nationella övermodet att inse att det finns problem vi inte kan lösa. Det finns till och med problem, som vi inte förstår. Det är en insikt, som mognar, när man lever med olösliga problem.

Läkaren har tre uppgifter: att bota, och där han inte kan bota skall han lindra, och där han inte kan lindra skall han trösta.

Christian Braw