Debatt

Ola Samnegård­: Jesus tog vårt straff på sig

Om jag kör in i en Ferrari hade jag gått i personlig konkurs­ om jag själv skulle stå för konsekvenserna. Det skriver Ola Samnegård och tackar försäkringsbolaget.

I debatten om ställföreträdande lidande som inleddes av Martin Lembke den 6 april har jag inte kunnat förlika mig med något av inläggen. De har nämligen alla hävdat att det skulle ligga något oförnuftigt eller åtminstone totalt oförståeligt i tanken på att Jesus tog straffet för våra synder.

Liksom för Lembke är det viktigt för mig att tron går att förklaras och försvaras logiskt. Däremot menar jag att detta är fullt möjligt att göra angående att Jesus tog straffet för våra synder.

Men innan jag tar upp förnuftsargumenten, vill jag tillbakavisa Lembkes idé att detta skulle vara en enbart protestantisk lära. I såväl Katolska kyrkans katekes § 601, 608 som i den katolska långfredagsliturgin kopplas Jesu död tydligt till profetian om den lidande tjänaren som plågas för folkets överträdelser och bär deras synd. Och i samma katekes citeras i § 612: "Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen" (1 Pet 2:24). Det kan väl knappast bli tydligare.

Dock är den katolska uppfattningen att det inte är något strafflidande i meningen att det är Fadern som straffar Sonen i vårt ställe. En sådan tolkning har för övrigt knappast något stöd i Skriften. I stället handlar det om att synden straffar sig själv och att Jesus av fri vilja burit hela mänsklighetens synd med dess konsekvenser på Korset.

Mycket av det människor genom alla tider uppfattat som straff från Gud är nämligen bara logiska konsekvenser av själva synden, vilka Gud som en god förälder varnat för.

Annat är förebyggande åtgärder som när en förälder handgripligen hindrar sitt barn från att känna på en öppen brasa. Barnet kan säkert uppfatta detta som straff och till och med världens bästa förälder kan använda tal om straff för att rädda sina barn från fördärv. Så har Gud i Skriften valt att tala om straff för att nå en omogen mänsklighet med sin räddning från syndens konsekvenser.

Synd innebär alltid att man väljer bort den livgivande gudsrelation som vi är skapade för. De logiska konsekvenserna kan inte bli annat än lidande, gudsövergivenhet och död. Men då Jesus, själv gud och alltid nära Fadern (Joh 1:18), frivilligt (Joh 10:18) tar på sig alla dessa konsekvenser förvandlas de till en möjlig väg till återupprättad gudsrelation och evigt liv.

Jesus var aldrig övergiven eller förkastad av Fadern. Men han tog på sig vår upplevelse av gudsövergivenhet i sitt rop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?" (Matt 27:46), bara för i nästa höga rop (v. 50) vända det i full förtröstan: "Det är fullbordat" (Joh 19:30) "Fader i dina händer lämnar jag min ande" (Luk 23:46).

Förutom det ologiska i att Fadern skulle straffa sin egen älskade Son, framför Lembke ytterligare argument mot tanken att Jesus skulle ha tagit syndens straff i vårt ställe. Han menar att detta är omöjligt, då det inte går att precisera vad straffet skulle bestå i. Enligt Lembke kan det varken handla om den fysiska eller den andliga och eviga döden.

Tanken är att då alla människor på jorden fortfarande måste möta den fysiska döden, kan det inte vara denna som Jesus tagit i vårt ställe. Å andra sidan har Jesus inte mött någon andlig och evig död och alltså inte heller tagit den i vårt ställe.

Visst kan det här låta logiskt. Men jag menar att vad Lembke missar är att utan Jesu försoningsdöd hade det inte funnits någon skillnad mellan fysisk och andlig död. Då hade det bara funnits en sorts död som syndens konsekvens.

För alla skapade människor hade den varit både fysisk och andlig. Det är bara genom att Gud själv i Jesus frivilligt bär denna död som den förvandlats till en möjlig väg till återupprätta­d gudsrelation och evigt liv. Det är nämligen omöjligt att Gud skulle dö andligt och evigt. Därför förvandlas själva döden då Jesus frivilligt tar på sig den. Vi kan slippa den eviga döden för att Jesus tog konsekvensen av våra synder på sig på korset.

Kan detta då kallas att Jesus­ tog vårt straff på sig? Ja, absolut! Att det inte innebär lika ödesdigra konsekvenser för honom som det hade inneburit för oss betyder inte att det inte är samma straff.

Om jag kör in i en Ferrari hade jag gått i personlig konkurs om jag själv skulle stå för konsekvenserna. Men mitt försäkringsbolag kan betala min skuld utan att gå i konkurs. Jag behöver dessutom förmodligen betala en självrisk som är obetydlig i sammanhanget. Ändå skulle jag definitivt säga att mitt försäkringsbolag räddat mig från konkurs genom att ta konsekvensen av mitt brott på sig, fast det inte gått i konkurs.

Ola Samnegård­,

katolsk masterstudent i religionsfilosofi.

Fler artiklar för dig