Debatt

Pacifism är komplicerat

Ulf Sundkvists inställning till pacifism (Dagen 20/1), både som ung och senare i livet, genererar några tankar som i dagens kontext fordrar aktuella svar.

Jag har full respekt för hans ställningstagande, men undrar hur han ser på följande: Hade pacifism varit lösningen på Nazitysklands fruktansvärda härjningar i Europa?

Försoning är väl bara möjlig om fienden (terroristen) förstår vad uttrycket i allt väsentligt innebär? Är pacifismen egoistisk mot bakgrund av att försvara det gemensamma i samhället? En hypotetisk fråga – om Israel skulle införa pacifism under en natt, vad skulle konsekvenserna bli på kort respektive lång sikt?

Visst är det så att "kärlekens väg" är den enda vägen till fred och frihet om båda parterna ser samma bild med samma värdegrunds­tolkning. Tyvärr är det avgrundsskillnader mellan olika religiösa ytterlighetstolkningar samt ekonomiska intressen som omöjliggör försoning, vilket Ulf Sundkvist också har tangerat i sin artikel. Är det riktigt att "vända andra kinden till" när ondskan eskalerar i den takt som den i dag gör?

Dåden i Paris, som genererade flera miljoners manifestation, är ett uttryck för att terrorn på alla sätt måste stoppas. Reaktionen blev omedelbar genom polis och militär som fick uppdraget att bevaka kyrkor, moskéer, journalister, tidningar med mera. Kanske sir Winston Churchills uttryck passar in här: ”Nu hjälper inga böner – nu gäller handling.”

Min personliga syn är att pacifister inte tar det praktiska gemensamma ansvaret för att försvara medborgarna mot den tilltagande ondskan även om det måste ske med våld. Det började med Kain och Abel och har dessvärre ökat lavinartat till i dag. Tyvärr är det en realitet som vi inte kan blunda för.

Det finns all anledning att be för dem som ställer sina liv till förfogande för att försvara oss från krig, terror, förföljelse med mera.

Anders Berg, Örebro

Fler artiklar för dig