Debatt

Palestina – men Västsahara då?

Genom att erkänna Palestina bryter Sverige mot sin egen syn på internationell lag och folkrätt, tillämpad gentemot exempelvis Västsahara. Det skriver professor Eugene Kontorovich.

Sveriges eventuella erkännande av Palestina som stat hotar bilden av en enhetlig och trovärdig utrikespolitik eftersom man tillämpar olika villkor för erkännanden, vilket går emot Sveriges etablerade syn på internationell rätt.

För samtidigt som Sverige vill erkänna Palestina planerar de inte att utvidga och använda samma princip för Västsahara. Detta underminerar engagemanget för Sawahari Arabiska Demokratiska Republiken (SADR), som den Polisario-ledda regimen med inhemska sahara­bor kallas. Dessutom försvagas legitimiteten i stödet för palestinierna.

Sverige har länge varit för ett självständigt Västsahara och är en av Europas starkaste kritiker till den marockanska ockupationen där. Västsahara är en het och livlig fråga i Sverige och de övriga skandinaviska länderna, helt i linje med deras självbild som främjare av mänskliga rättigheter utomlands.

Den tidigare utrikesministern Carl Bildt har uttryckligen sagt att området är under ockupation, och att det måste bli självständigt enligt den Internationella domstolens beslut 1975. Flera svenska partier har ett erkännande som en del av sin officiella partiförklaring.

SADR har för närvarande diplomatiska förbindelser med 40 länder och ambassader i 18. De har också full kontroll över 25 procent av territoriet i Väst­sahara, som de tillfogade sig genom ett långt gerillakrig mot Marocko.

För två år sedan röstade en majoritet av Sveriges riksdag fram en resolution för att erkänna SADR, men regeringen vägrade. Motiveringen var att det skulle strida mot både internationell rätt och den traditionella svenska positionen om erkännande, eftersom man anser att SADR varken är funktionellt oberoende eller kontrollerar territoriet. Man kan inte vara ockuperad och oberoende, menar man.

Men faktum är att SADR har starkare skäl till att bli erkända än Palestina, eftersom de faktiskt kontrollerar sitt område, medan den svenska åsikten är att Palestinas territorium är ockuperat till 100 procent.

Således, genom att erkänna Palestina bryter Sverige mot sin egen syn på internationell lag och folkrätt. Å andra sidan, om denna uppfattning har förändrats och territoriell kontroll inte längre krävs, så verkar ett erkännande av Palestina men inte av SADR vara ett oärligt och rent politiskt angrepp på Israel snarare än ett genomförande av en konsekvent politik. Detta kan knappast hjälpa Sverige i dess roll som medlare i Israel. Samtidigt sänder det även ett meddelande att Västsahara kommer att kvarstå under marockansk dominans.

Sverige är stolt över sin principiella inställning till internationell lag och mänskliga rättigheter, men berövas sin normativa makt eftersom man vid ett flertal tillfällen när det gällt Västsahara upprepat att ett erkännande inte kan skapa självständighet utan måste vara dess resultat.

Den inkonsekvens som erkännandet av Palestina innebär medför att Sveriges förtroende på området begränsas, att det som Sverige tidigare uppskattats för nu undergrävs.

Allt detta tjänar endast till att skada Sveriges tidigare rättvisa självbild som en förkämpe för internationella normer, snarare än internationella fördomar. Det kommer även begränsa möjligheterna för Sverige att bli tagna på allvar i Jerusalem.

Eugene Kontorovich, professor vid Northwestern University School of Law, specialiserad på internationell rätt och senior fellow vid Kohelet Policy Forum i Jerusalem.

Fler artiklar för dig