Pascal Andreasson: Ta tillbaka den kristna visionen om fred

Sverige har återinfört värnplikt och mina döttrar, 14 och 16 år, konfronteras med en för dem helt ny fråga. Ska de acceptera att utbildas till soldater om nationens röst kallar? Det blir samtal kring köksbordet och i bilen.

På 1980-talet tvingades jag, inför min mönstring, fundera över vad jag tyckte om krigstjänst. I pingströrelsen som jag tillhör gjorde många vapenfri tjänst men jag hade aldrig hört en predikan eller fått en teologi om kristen pacifism. Jag hade ingen som vägledde mig och hade aldrig läst en bok om pacifism. Men något gnagde och jag bad till Gud om hur jag skulle tänka. Och Herren talade med mig som ung tonåring.

Han frågade mig med en bild om en ovärderlig diamant var mer värd än fyra ovärderliga smaragder eller om fyra ovärderliga smaragder var mer värd än en ovärderlig diamant? Då alla människor är skapade till Guds avbild och ovärderliga kan mitt liv varken sägas vara mer eller mindre värt än min "fiendes". Jag avstod vapentjänst.

Senare har jag förstått att pingströrelsen föddes som pacifistisk rörelse. I USA satt många av de tidiga pingstvännerna i fängelse under första världskriget. Men rörelsen, som föddes som en ”färgblind” rörelse där vita och svarta stod enade, segregerades snart i vita och svarta pingstkyrkor och fredsvisionen blev grumlad.

I Sverige, som var neutralt under ”det stora” kriget, brottades pingströrelsens svenska ledare mycket lite med frågan.

Amerikanska Assemblies of God ändrade under årens lopp sina stadgar och i det tilltagande Vietnamn-kriget på 1960-talet hade AoG som det största pingstsamfundet, gått från en pacifistisk Kristus­vision till att välsigna soldaterna som släppte napalm och dödade "onda" nordvietnameser. Lewi Pethrus gav i Dagens spalter sitt stöd till Nixon och kriget.

Utan att ha följt debatten om Adam och Eva sa min sjuårige son nyligen vid matbordet att ”vi är alla släkt med varandra i hela världen”. Hans bidrag till diskussionen var att ”om jag skjuter på någon, skjuter jag min släkting”. Det var ett helt nytt argument för mig men utmärkt. Helt humanistiskt baserat. Bra tänkt av en sjuåring! Själv tycker jag att frågan ”när ska ni kristna sluta skjuta på varandra” är genomlysande.

Om nu ryssen och Putin skulle inta landet, vilket ses som det största realpolitiska hotet, är vi pingstvänner beredda att skjuta på ryska pingstvänner för att vi ska bevara ”Sverige svenskt”? Frågan blir naturligtvis mer brännande för de församlingar som bedriver mission i Ryssland.

Tänk vad lille Vladimir som gått i söndagsskolan skulle bli förvånad om hans lärare och den före detta svenske missionären Leif en dag kommer förbi i uniform och AK4 för att försvara ”Sverige”. (Eller ta det tvärtom eller infoga andra samfundsmedlemmar i bilden.)

Den återinförda värnplikten ger alla svenska kyrkor, och i synnerhet pingströrelsen chansen att återta en biblisk och teologisk sund förankrad pacifism som vittnar om att "gul och röd och vit och svart gör detsamma har Gud sagt".

Varför skulle inte vi kristna och vi pingstvänner nu återta våra fäders klara Kristusvision om att följa fredsfursten såväl i detta livet som i det kommande!

Pascal Andréasson, förlagschef, Evangelie förlag