Pekka Mellergård: Jag är besviken på regeringen

Tyvärr tar inte regeringen tillvara möjligheten att i samband med Framtidskommissionens slutrapport påbörja en ny berättelse om Sverige. Det skriver Pekka Mellergård, som suttit med i kommissionen. Han frågar också vad kristenheten vill göra.

Debatt

I dag avslutas ett intressant och oväntat kapitel i mitt liv, i och med att Framtidskommissionens slutrapport publiceras. En förutsättning för kommissionärerna engagemang var att vi inte förväntades bidra med några underskrifter. Slutrapporten är alltså Alliansregeringens dokument. Vi övriga har fungerat som någon sorts konsulter med olika starka genomslag för våra åsikter och verklighetsbeskrivningar.

Slutrapporten är ett gediget dokument som, med en imponerande sammanställning av aktuella forskningsresultat inom olika samhällsområden, har förutsättningar att ligga till grund för viktiga samtal om framtidens Sverige. Ändå är jag besviken över resultatet.

När Framtidskommissionen möttes första gången i Rosenbad i december 2011 inledde en världsledande miljöexpert med ett föredrag om olika framtida klimatscenarier. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik. Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sa: ”Vad f-n kan man göra, egentligen?”

Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar tyvärr att denna uppgivenhet i stor utsträckning kvarstår. Vår nuvarande regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen och Sveriges unika position kräver.

Min besvikelse handlar i första hand om behandlingen av hållbarhetsfrågor i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Slutrapportens lägesbeskrivning är visserligen bra och den bör bland annat bidra till att hyfsa debatten om Sveriges reella koldioxidavtryck, genom att de utländska utsläpp som är en direkt konsekvens av vår konsumtion också är med i analysen. Det faktum att BNP är ett dåligt mått på välfärd och hur landet egentligen mår görs också tydligt.

Slutrapporten visar också på en medvetenhet om att vi nu befinner oss i Antropocen, en helt ny geologisk tidsålder där människan bestämmer villkoren för planeten. Det är en insikt som kanske är jämförbar med Kopernikus upptäckt att jorden snurrar runt solen, och inte tvärtom. Det positiva med denna insikt är att vi genom våra beslut faktiskt kan påverka planetens öde. Det allvarliga är att de beslut vi hittills tagit försatt oss i en situation med enorma risker. Inom flera områden tycks vi redan ha överskridit avgörande tröskelvärden. Bilden som tecknas i slutrapporten är mycket tydlig. Men regeringen tycks inte våga omsätta insikterna i konkret handling.

Det är bara en dryg månad sedan The Economist placerade Sverige som nummer ett i världen när ett antal olika viktiga utvecklingsfaktorer vägdes samman, och uppmanade andra länder att ta efter ”The Nordic Way”. En sådan position förpliktigar. Tyvärr tar inte Regeringen vara på möjligheten att i samband med Framtidskommissionens slutrapport påbörja en ny och ännu bättre berättelse om Sverige. Istället för att låta Sverige bli det goda exemplet som visar att en god välfärd är möjlig att kombinera med hållbar utveckling hänvisar man till att de viktigaste utmaningarna är att åstadkomma ”internationella miljöregler och överenskommelser”. Man väljer till och med att poängtera att slutsatsen - efter att ha analyserat planetens tillstånd - inte bör vara att vi ska konsumera mindre. Jag tror att stora delar av svenska folket vill mer än så.

Vad vill egentligen svensk kristenhet? Vilket ansvar är vi beredda att ta inför de utmaningar som ligger framför?

Annons
Annons
Debatt
on 12:00
/socialcount?sharedUrl=http://www.dagen.se/debatt/ut-med-nazisterna-bokmassan-1.784074
Annons
Annons
Debatt
on 03:05
0 http://www.dagen.se/1.783629
/socialcount?sharedUrl=http://www.dagen.se/debatt/forslag-ovardiga-en-demokrati-1.783629
Debatt
ti 03:05
0 http://www.dagen.se/1.783049
/socialcount?sharedUrl=http://www.dagen.se/debatt/slapp-vi-och-dom-dogmen-1.783049