Per Eckerdal: Rätt om nya kyrkohandboken

Jag känner stor glädje över den nya kyrkohandboken som antogs av Svenska kyrkan i november och kommer att tas i bruk på pingstdagen. Biskop emeritus Biörn Fjärstedt ifrågasatte i ett debattinlägg (23 mars) att den nya gudstjänstboken i sig leder till förnyelse och fler gudstjänstdeltagare. Han tror inte det och jag håller med. Strängt taget är nog detta det enda i inlägget jag är överens med honom om. En ny kyrkohandbok kan aldrig vara mer än ett instrument för det gudstjänstarbete som måste göras av församlingar, präster och musiker. I den uppgiften har dock en ny handbok stor betydelse. Några ytterligare kommentarer vill jag göra med anledning av Fjärstedts text.

Kyrkohandboksarbetet har tagit uppseendeväckande lång tid vilket återspeglar komplexiteten i uppgiften att förändra former för ett gudstjänstliv i över 1300 församlingar från Smygehuk till Treriksröset. Det positiva med den långa processen har dock varit, trots att annat påståtts, att kritiska röster har kommit till tals och påverkat slutresultatet på ett substantiellt sätt. Inte minst under slutskedet har viktiga förändringar och justeringar skett. När kyrkomötet antog handboken var det med en överväldigande majoritet, med godkännande av Läronämnden och med fullt stöd från stiftens alla biskopar.

Jag vill också kommentera den historieskrivning Biörn Fjärstedt gör. Den är så förenklad att den blir missvisande. Under reformationsprocessen på 1500-talet kom Svenska kyrkan att följa den tidigare av Luthers två liturgiska modeller (Formula Missae) som bevarade mer av den västliga allmänkyrkliga liturgiska traditionen än den senare (Deutsche Messe). Kontinuiteten med äldre allmänkyrklig liturgisk tradition har även fortsättningsvis kommit att prägla Svenska kyrkans gudstjänstliv även om liturgin efter hand utarmades för att nå ett bottenläge under 1800-talet. 1942 års kyrkohandbok tydliggör ett slags restaurerande som fördes vidare i 1986 års handbok. 1900-talets inspirationskällor har varit internationella och ekumeniska, en liturgisk rörelse över konfessionsgränserna. Under förra seklet och även nu har Svenska kyrkans liturgiska arbete varit präglat av vår egen tradition insatt i ett ekumeniskt samspel. Det är en fullständig myt att den allmänkyrkliga liturgiska kontinuiteten skulle vara försvagad i vår nya kyrkohandbok eller att den präglas av reformert rationalism. Två exempel på motsatsen är att den terminologi Fjärstedt citerar från de musikaliska mässorna (Kyrie, Gloria och så vidare) nu också är införd vid sidan om de svenska beteckningarna i kyrkohandboken, samt att nattvardsbönernas bön om Andens närvaro (epikles) och åminnelse av Kristi frälsningsgärning (anamnes) är mer konsekvent genomförd nu än i 1986 års kyrkohandbok.

Mycket desinformation har spritts från olika håll när det gäller vad ett mer inkluderande språkbruk i kyrkohandboken innebär när det gäller vårt tilltal till Gud. Biörn Fjärstedts påståenden hör visserligen till de mer modesta, men är inte desto mindre anmärkningsvärda. Jag kan konstatera att i den antagna kyrkohandboken, som är den som ska bedömas, tilltalas och omtalas Gud både som Fader, Son och Herre och treenigheten som Fader, Son och Ande. Det finns vid sidan om dessa också andra uttryck. Liksom i 1986 års handbok ber man exempelvis i en nattvardsbön till Gud "som är som en fader och en moder för oss". Det har knappast någon trinitarisk implikation.

Det är ett i hög grad krävande arbete att forma gemensamma ramar och struktur för ett gudstjänstliv som ska kunna fungera i allt från vitala storstadsförsamlingar till små glesbygdskapell. I dag befinner vi oss långt från det som var 1942 års ambition att säkerställa ett absolut likformigt gudstjänstliv i varje gudstjänstrum. Under senare år firar man sina gudstjänster i allt fler församlingar med egenhändigt hopsnickrade lokala ordningar, ibland med teologiskt och liturgiskt katastrofalt resultat.

Eftersom församlingens gudstjänst är det grundläggande uttrycket för kyrkans tro, bekännelse och lära är en sådan utveckling ödesdiger. I själva verket är detta en av de viktigaste anledningarna till att en ny kyrkohandbok behövs. Svenska kyrkan behöver en gudstjänstbok som kan tjäna gudstjänstfirande församlingar under vitt skilda omständigheter. Den nya kyrkohandboken har förutsättningar för detta. Men då krävs i stället för desinformation att vi tänker och talar gott om den och tyder allt till det bästa. Och att vi börjar använda kyrkohandboken. Det ser jag fram emot!

Per Eckerdal, biskop emeritus