Pingst – mångfaldens högtid

Pingst. En helg som många förknippar med bröllop, konfirmation eller numera kanske­ mest med försommar och längtan­ efter sol. Men pingsten handlar egentligen om något som i djupet berör oss alla, rätten­ till mitt eget språk och språket som en identitetsbärare.

”Evangeliet ska predikas på dialekt”, sa en gång en av mina företrädare Claes-Bertil Ytterberg på sin breda västmanländska. Det handlar inte bara om det talade eller skrivna språket, utan om språket som bärare av det sammanhang i vilket vi tolkar livet.

Livets stora frågor måste tolkas­ lokalt, och tolkas utifrån sin tid och i sitt sammanhang.

Nästa år, 2017, firas över hela världen att det är 500 år sedan Martin Luther spikade sina teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Det som av historien skulle komma att kallas reformationen inleddes.

Och en av Luthers och reformatorernas grundidéer var just att översätta Bibeln till folkspråk; läs själv, tolka själv och värna rätten till ditt eget språk!

Vad den inställningen betytt för demokratins framväxt och för myndigförklarandet av människan kan inte överskattas.

Kanske är det så att pingsten därför nu åter blir allt viktigare. Just som en mångfaldens högtid.

Det var på pingsten, när mångfalden bejakades, som de övergivna och vilsna Jesusvännerna fick riktning och uppdrag i sina liv. Det står i Apostlagärningarna att de såg hur tungor som av eld fördelade sig och satte sig på var och en.

Fenomenet spred sig ut över Jerusalem. Där talades många olika språk och människor kom från olika håll i världen, precis som i dagens Sverige. Så plötsligt förstod de varandra, trots att de var olika och inte talade något gemensamt språk. Var och en hörde evangeliet på sitt språk, med ett tilltal just in i sin egen tillvaro och identitet. Utifrån egen identitet och med tryggheten i den, vågade man möta andra.

Det är en av världshistoriens mest kända berättelser om att uppleva enhet trots att vi är olika. Det återupprepas på många håll i våra trakter just nu.

Jag rör mig ofta på landsbygden i Dalarna och Västmanland, de två landskap som utgör Västerås stift. Där upplever jag byar och tätorter som förut levde med sjunkande siffror och utflyttning. Nu finns ofta flyktingboenden i byn och folk på orten har blivit engagerade på ett nytt sätt. Gamla och nya folkrörelser tar integrationsansvar. Jag hör berättelser om pånyttfödda gudstjänster och om glada fester där människor från olika håll i världen kommer samman. I många lokala församlingar läses, som på den första pingstdagen, texterna på olika språk. Även gudstjänstagendorna har blivit flerspråkiga.

En gammal dam berättade för mig att det har blivit roligt att bo i hennes by. Hon förstod inte andra språk än svenska, "men ändå hör vi ihop", sa hon. Pingsten håller verkligen på att bli aktuell på ett nytt sätt.

Det är arbetsamt och det kan bli rejäla friktioner när människor från olika håll i världen ska existera tillsammans. En del svenskar tycker det var bättre förr.

Samtidigt är det något otroligt kraftfullt med pingsten. Vännerna runt Jesus kom loss och de vågade skapa liv med helt nya inriktningar. De blev förändrade av enheten i mångfalden. Samma sak gäller för oss i dag.

Vi behöver pingstens berättelser om språket som identitetsbärare, om enhet i mångfalden och kraften i det lokala mötet.

Mikael Mogren­, biskop­ i Västerås­ stift