Vi behöver predikanter i vårt sekulariserade land!

Har vi som kristenhet förmågan att beröra vår samtid med evangeliet, eller talar vi för döva öron? Är dagens präster och pastorer nöjda med att hålla fina predikningar för de redan troende, eller brinner de av iver och längtan att "spränga fromhetsvallarna", att nå ut i samhället med sitt budskap?

Varje vecka hålls tusentals predikningar, men vilken påverkan utövar de egentligen? Ser vi andlig tillväxt och utvecklingen i församlingslivet? Lyfter förkunnelsen kyrkan och den enskilde medlemmen ut i frimodig tjänst? Och gör den avtryck utanför kyrkväggarna?

Finns det några profetröster i landet som kallar till omvändelse och väcker helig längtan till liv i folksjälen?

Budskapet är oss givet. Vi har ingen rätt att förändra och förvanska evangeliet. Men vi har kanske större orsak än någonsin att be om visdom att kunna förkunna det med de rätta orden.

Aposteln Paulus förstod hur beroende han var av Andens hjälp och ledning för att fungera som det sändebud han var kallad att vara, och han bad sina kristna vänner om förbön för att hitta de rätta orden. Vi behöver hitta rätt våglängd för att nå fram. Rätt tonläge för att öppna stängda hjärtan. Det ödmjuka anslaget som gör att vi inte kommer ovanifrån på ett mästrande sätt, utan möter våra medmänniskor med ett kärleksfullt tilltal "från hjärta till hjärta".

Samtidigt behöver vi mera av frimodighet att tydligt stå för evangeliets sanningar. Andlig auktoritet och integritet som väcker respekt. Predikan som inte bara är lite allmänt småprat utan ett svärd som tränger djupt och ställer varje lyssnare inför Kristi kors.

Vårt samhälle har förändrats mycket snabbt. Trots att vi haft kristna talarstolar i varje socken i tusen år räknas vårt folk till ett av världens mest sekulariserade! Hur går den ekvationen ihop?

De flesta unga svenskar har i stort sett ingen kunskap alls om kristen tro. Samtidigt ser vi många uttryck för andligt sökande. Ockulta och nyandliga rörelser knackar på porten.

I dag är Sverige mångkulturellt, med influenser från världens alla hörn.

I denna rörliga tid kan inte de kristna förkunnarna förlita sig på gamla gulnade predikoutkast och inövad vokabulär. Utmaningen är att betjäna dagens vilsna och rotlösa människor, att i denna tid ha ett levande tilltal från Gud!

”Han predikade efter konstens alla regler”, sa man om en omtyckt predikant. Konstens alla regler! Är predikan en konstform? Finkultur som ska beundras? Och reglerna, vem har satt upp dem? Är vi inte väldigt låsta i vanemässigt tänkande?

Studera mästaren bland pedagoger, Jesus från Nasaret. Inget tal är det andra likt. Han möter människorna mitt i deras vardag. Använder bilder ur livet som de kan förstå. Och på den vägen öppnar han skriften och gör profetorden levande.

Jag tror vi behöver komma upp ur gamla hjulspår. Och Anden kan göra oss fria och flexibla, lyhörda och finkänsliga.

Det viktigaste av allt är att de kristna talarstolarna beträds av män och kvinnor som helhjärtat tror att Bibeln är Guds heliga ord! Enkla Herrens tjänare präglade av en djup, bärande kallelsevisshet. Som talar de ord Herren lägger på deras läppar, även om det skulle kosta ett pris och göra dem obekväma. Förkunnare med läppar som vidrörts av helig altarglöd.

Då upprättas respekten för predikan – varje lyssnare förnimmer hur slöjan som döljer Guds ansikte dras undan... Låt oss bedja fram de profetröster landet ropar efter!

Ingemar Helmner