Prinsbröllopet visade på Guds stora kärlek

En av våra kvällstidningar vann segerkransen, menar Christian Braw, som i en debattartikel lyfter fram tidningsfolkets förtjänstfulla insatser i samband med det kungliga bröllopet. Denna tilldragelse som fick fler än svenskarna att stanna upp i förundran och bröllopsglädje, mitt i en tid som för övrigt präglas av fler svarta nyhetsrubriker än vad vi riktigt orkar ta till oss.

Och visst håller jag med honom om att tillställningen var en fantastisk historia att berätta i text och bild, på grund av all den skönhet som här flödade rakt in i våra vardagsrum och rörde vid våra hjärtan. Christian Braw stannar också upp inför rörande detaljer, och talar om vårt behov av kontinuitet, stabilitet och trygghet – något som vårt kungahus representerar i vår föränderliga tid.

Men här finns något mer, som så här några veckor efter att pressfotografer och tv-team för länge sedan packat ihop och åkt hem, fortfarande får mig att blinka bort tårarna när jag tänker på det.

Kärleken är det fjun av Guds vinge, som i vågskålen uppväger all världens bly, har någon sagt.

Vad betydde egentligen detta bröllop för Sverige? Och nu är det inte de internationella PR-vinsterna och den värmande enande funktion som evenemanget otvivelaktigt hade för vårt land och folk, som jag åsyftar.

Nej, vad jag anar är att de kärlekens signaler som Gud ständigt sänder, i sitt envetna sökande efter en förlorad mänsklighet – genom sin undersköna skapelse och genom sitt Ord, de signaler som så sorgligt ofta störs och förvanskas av tidens omgivande brus … – kanske kunde dessa subtila signaler uppfattas av fler än vanligt, denna solglittrande lördag i juni?

Och inte räckte det med att vi blev gråtmilda och lyckliga över all denna kärlek, skönhet och glans. Nej Guds Ord förmedlades, om och om igen, oförvanskat och klart, från titeln på ingångsmusiken till kungens tal där han riktade inte mindre än två bibelcitat till det nygifta paret! Europas kungligheter fick sjunga om Guds kärlek, den som är som stranden och som gräset, den som är vind och vidd och ett oändligt hem.

Och majestäterna fick klappa i händer till tonerna av en jublande lovsång när det glädje­strålande brudparet vandrade ut ur kyrkan. "Joyful, joyful we adore You …". I den efterföljande intervjun kommenterade Samuel Ljungblahd sitt uppdrag med orden: "Jag är ju en gospelkille jag, och sjunger ju mest i kyrkor och så … Och man har sagt till mig att jag borde tona ner det där litegrann … Men nu har jag sjungit på prinsens bröllop, och jag tänker inte tona ner det där!"

Nej, låt oss inte ”tona ner det där!”

I en tid när svensken tycker sig vara upplyst och modern, efter att ha kastat av sig det dammiga gamla religiösa oket, när skolavslutningen inte bör firas i kyrkan, och prästen – om han händelsevis tillåts närvara, absolut inte får tala om Gud eller be en bön – då får miljoner svenskar med tårar i ögonen höra hur brudparet i vigseltalet uppmanas att fortsätta be om Guds välsignelse och hjälp i sitt liv och sin gärning.

I en tid när kristna flyr för sina liv undan våld och förtryck, och tar sin tillflykt till landet med det lysande gula korset på flaggan, ett land som inte heller det förskonats från religiös extremistisk propaganda, och som levererar IS-krigare till Syrien och Irak. Är inte tiden då inne för oss som folk, att inse att friheten vi trodde oss ha uppnått, i själva verket stavades hemlöshet?

Och är tiden då inte inne för oss som menar oss förstå att kristen tro handlar om något mer än kulturarv och traditioner, att "inte tona ner" de glada nyheterna om den Gud som lämnade sin himmelska härlighet för att dela och göra slut på just denna vår hemlöshet.

Inför denne Konung skall alla glittrande tiaror en dag sänkas, alla knän böjas.

”Joyful, joyful we adore You”.

Elinne Krieg