Sällskapet som tillät svält och död

Den lilla flickan sprang skräckslagen genom skogen. De elaka trollen hade bränt ner stugan där hon bott tillsammans med sin mormor. Vad som hänt mormor visste hon inte. Mormor hade ropat till henne: "Spring lilla flicka, spring så fort du kan, fly från de hemska trollen!"

Och den lilla flickan flydde, snubblade på stenar och rötter, rev sig på buskar och snår, men lät sig inte hejdas, bara sprang så fort hon förmådde.

Nu hördes inte trollens flåsande längre. "Äntligen i säkerhet!" tänkte den lilla flickan, men i samma ögonblick ramlade hon ner i ett gammalt gruvhål. Tursamt nog låg det fullt av ris och mossa i botten av gruvhålet, så hon slog sig inte så fasligt illa. "Vad spelar det för roll med lite skrubbsår och blåmärken", tänkte hon, "nu är jag räddad, bara någon hjälper mig upp ur gruvhålet."

Då kom ett helt sällskap vandrande. De var tjugoåtta­ stycken, och allesammans hade långa fina rep. När de hörde den lilla flickans nödrop gick de fram till kanten av gruvhålet och kikade ner på henne.

Alla tjugoåtta fick förstås inte plats runt gruvhålet, men det spelade inte så stor roll, för många av dem ville egentligen inte se den lilla nödställda flickan, där hon stirrade upp på dem från gruvhålets botten.

”Snälla ni, släng ner ett rep så jag kan komma upp, det är så mörkt och kallt här nere!”, grät den lilla flickan.

”Mitt rep är alldeles för långt, det vill jag inte dela på”, sa en i sällskapet, och en annan sa:

”Jag vill verkligen inte smutsa ner mitt nya rep!” och en tredje sa:

”Mitt rep ska jag ha för mig själv!”

Så höll de på, den ena efter den andra, medan den lilla flickan grät stilla i botten av gruvhålet. Till sist svalt hon ihjäl, och sällskapet kunde i lugn och ro gå hem och glädjas åt sina fina och oförstörda rep.

Att antalet i ovan nämnda sällskap råkar överensstämma med antalet medlemsländer i EU torde vara en ren tillfällighet.

Bosse Landberg, Filipstad