Debatt

Sanningen om IS måste fram

För Islamiska staten, IS, är vi alla otrogna grisar som antingen konverterar, betalar religionsskatt, dör eller flyr. När ska vi kunna prata om detta hot öppet, frågar Nuri Kino.

Jag hade just pratat med Islamiska staten, IS, med "abu-Adil" för att förstå hur de tänker, varför de kidnappar barn. Hans svar var att de inte kidnappar barn, att de räddar dem till den rätta tron. Och så var det samtalet igenom, allt IS gör rättfärdigas av deras tolkning av Koranen.

Deras oförrätter mot andra muslimer och icke-muslimer är för att de måste rädda sin egen själ. Konstigt? Om de inte försöker övertala oss alla att följa deras sätt att se på världen kommer de att drabbas av Guds vrede. De måste pådyvla oss sina vidrigheter för att inte bli straffade.

Samma kväll skulle jag på middag i en av Stockholms finare restauranger. Jag skulle försöka ta ledigt från folk­mordet på assyrier/syrianer/kaldéer och andra minoriteter i Irak och Syrien. Bort från alla bilder och videoklipp med hemsk­heter. Vi var sex personer. Alla var trevliga, sociala och hade kul. En av dem som jag inte känner frågade vad jag jobbar med just nu, vad som upptar min tid. Jag svarade att det var folkmordet på ickemuslimer och moderata muslimer i Mellanöstern. Och att jag, som alltid kämpat för asylrätten, gömt flyktingar och hjälpt dem på and­ra sätt, plötsligt blivit rädd för asylsökande. Många flyr ju ifrån Bashar al-Assads armé och bland dessa kan det finnas medlemmar från al-Nusra brigaderna eller Islamiska staten. Jag sa att majoriteten som kommer till Sverige inte har med sig giltiga id-handlingar och att vi därför inte vet vilka de är och att det under rådande omständigheter skrämmer mig.

Han blev rasande, började skrika att det är sådana som jag som förstör Sverige. Att jag målar upp något som inte finns. Att vi, Per Gudmundson på Svenska Dagbladet och jag, är idioter som har en verklighetsfrämmande syn på omvärlden. Och att barn dödas i Gaza, vad tyckte jag om det. Gudmundson är en av de journalister som flitigast rapporterat om svenska jihadister.

Jag blev chockad. Förstod först inte vad mannen på middagen menade med att barn dödas i Gaza och vad jag tycker om det. Han hytte med sitt finger, jag sa åt honom att genast lägga ned det. Att han inte har en aning om vem jag är och att man inte kan ursäkta ett övergrepp med ett annat. Att barn dödas i Gaza har inget med att barn slaktas i Syrien och Irak att göra. Han fortsatte skrika att det var Israels fel. Jag var rädd för att jag skulle klappa till honom, tackade för mig och gick därifrån.

Jag åkte till några vänner, berättade vad som hade hänt och frågade om de kanske kunde förklara för mig vad som hade gått snett på middagen. Själv var jag fortfarande både chockad och förvånad. Ett folkmord pågår på mitt folk och andra minoriteter och jag får en utskällning av en svensk man för att jag påtalar det och för att jag säger att vi borde bli bättre på att ta reda på vilka som kommer till Sverige.

Mina vänner kunde direkt tolka händelsen. I Sverige är vi inte redo för sanningen. Och vi kan inte göra skillnad på islam, muslimer och extremister som Islamiska staten. Dess­utom saknas kunskap om hur det egentligen förhåller sig i Mellanöstern, rapporteringen har i decennier varit snäv och enkelriktad. Att det nu finns sådana som jag och andra som sätter ned foten, själva blir publicerade och skriver en annan sanning är inte lätt att acceptera.

För att ytterligare analysera middagen ringde jag en god vän i Turkiet. Han är också journalist, är född muslim, troende och fastar till exempel varje år under Ramadan. Jag frågade honom om han kan tolka dispyten under den svenska middagen åt mig.

”Det är sådana idioter som ser till att extremister som vill oss alla illa, oavsett religion och etnisk bakgrund, får makt och kan sprida sitt hat än mer. Om inte de öppnar sina ögon snart kommer det att bli försent. Det är som den så kallade arabiska våren som hyllades av många journalister i väst, vi som kan de här länderna förstod ju direkt att fundamentalister skulle kidnappa den och att det skulle bli den arabiska vintern.”

Abu-Adil, min kontakt hos IS, anser i sin tur att vi alla är otrogna. Mannen på middagen. Mina vänner i Stockholm. Journalisten i Turkiet. Jag och säkert de flesta som läser Dagen. För honom är vi alla otrogna grisar som antingen konverterar, betalar religionsskatt, dör eller flyr. När ska vi kunna prata om detta hot öppet?

Nuri Kino

Fler artiklar för dig