Debatt

Skelettet som bär trons kropp

Det tycks finnas en viss rädsla för att bekänna sig som ”kristen”.

Man verkar vara rädd för att kopplas ihop med allt det som omvärlden i sin okunskap betecknar som ”kristen tro”, fast det inte alls är det. Hellre håller man då en låg profil.

Samtidigt finns det en vilsenhet i de mest fromma kretsar av vad som är riktigt kristet eller inte. Ängslan slår sitt järnband också kring den som faktiskt tror, för, vad är då tro, egentligen?

En både nyttig och pedagogisk finess med den traditionella gudstjänsten är att man där lär sig att tillsammans ”bekänna sin kristna tro”, det vill säga läsa trosbekännelsen. I den som oftast används, den så kallade apostoliska, sammanfattas ju hela trons väsen och innehåll i några väl beprövade, pregnanta formuleringar.

Tyvärr har det inom delar av frikyrkligheten funnits en beröringsskräck med allt som kan verka vara bara former och ord utan innehåll, och så har man lyft bort trosbekännelsen och trott att den hörde dit när den i själva verket är rena dynamiten för den som vill stå för trons sanningar. Lika kortfattat som enkelt bär vi där, tillsammans, bud om det vi står för som kristna. Från skapelsen till Jesu återkomst. Sedan behövs förklaringar, predikningar, vittnesbörd med mera, men skelettet som bär kroppen finns där.

Jag hade en gång en kollega som just påpekade hur viktig trosbekännelsen är också för den som kommer in i ett gudstjänstsammanhang utan tidigare vana. Han eller hon får där höra tydligt och klart vid en punkt i gudstjänsten vad dessa som är samlade tror på. Eller, rättare, vilken tro det är som kyrkan bärs av.

Så, när du funderar, när din församling funderar, ta gärna hjälp av en mer än tusenårig bekännelse, som, när den delas i tro, kan bära den finaste frukt och jaga många tveksamheter på flykten

Tomas Söderhjelm

Fler artiklar för dig