Debatt

Sök Gud – inte bara välbefinnande

Vänder vi perspektivet rätt så blir livet i tron inte ett jagande efter upplevelser av välbehag.

1 av 2

I sin mycket läsvärda upp­görelse med vår tids hälso­fixering "Wellness-syndromet" blottlägger författarna Carl Cederström och André Spicer hur kroppsfixeringen gör oss olyckliga, mer än utlovat lyckliga. "Den frenetiska jakten på den perfekta dieten, det paranoida sökandet efter lycka, de påtvingade workout-passen på arbetsplatsen, de ändlösa sess­ionerna med vår livscoach, det detaljerade kartläggandet av våra kroppsfunktioner, speli­fieringen av hela vår tillvaro. Allt detta "främjar en smittsam narcissism som driver oss in i vårt inre och gör vår egen kropp till vårt främsta intresseobjekt."

Vi luras att tro att vi är livets centrum och har alla avgöranden i vår hand vad gäller hälsa eller framgång i livet. Och stressas till något helt annat än lycka av bara farten.

Mycket kan sägas om detta moras av terapier och tekniker, men en tanke som osökt tränger sig på är om inte detta mantra, denna jakt efter lycka och väl­befinnande, också har sökt sig in i den kristna församlingen. I och för sig är det inte konstigt eftersom vi är samma människor i och utanför kyrkans väggar och det som intresserar oss i vardagen färgar naturligtvis allt i livet, också tron.

Har vi hamnat i jakten på välbefinnande i vardagens joggningspår eller under den ekologiska matlagningen så söker vi välbefinnandet också hos Gud. Livet med Gud blir ett liv där vi söker balansen, lyckan, harmonin, läkedomen.

Men, invänder någon, vad är det för fel med det? Min tro gör mig glad, är det fel? Inte alls. Glädjen i Gud är en sann gåva.

Men – det får inte bli så, som det kan riskera att bli, att Gud blir en problemlösare, en som ger oss känslor av välbefinnande och att det är därför vi söker oss till honom.

Då har Gud blivit någon annan än Gud och vi har vänt upp och ned på frälsningshistorien.

Det vi behöver begrunda är ju att vår tillhörighet till Gud inte är en känslosak, en emotionell upplevelse. Vi hör hemma hos honom därför att ”han har gjort oss och vi är hans, hans folk, fåren i hans hjord.” (Psaltaren 100). Vår naturliga plats är hos honom, han är vårt ursprung och vårt mål. Genom Jesus Kristus har vägen öppnats till det liv vi är ämnade att leva. Det är inte en fråga att ens fundera över – att vara en kristen är att vara en hel människa. Och i mitt liv, mitt försonade liv med Gud, är det viktiga inte vad jag känner utan att jag faktiskt är hans, dag som natt, i sorg som i glädje, i motgång som i medgång. Han är inte där för min skull, men jag är skapad och försonad därför att han ville ”samla och förena Guds förskingrade barn” (Johan­nes 11:52, 1917).

Vänder vi perspektivet rätt så blir livet i tron inte ett jagande efter upplevelser av välbehag utan en trygg vardagspuls, ett hjärtslag som finns där, under allt.

Och då blir livet med Gud också ett liv där vi får möta sådant som inte alls tilltalar oss men som vi behöver. Då kan hans ord bli "skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar" (Hebreerbrevet 4:12). Om vi bara är ute efter den välsignade upplevelsen flyr vi ett sådant tilltal och söker oss till annat som kliar skönare i öronen. Men förstår vi varför vi finns hos Gud lyssnar vi och formas vi, också om det gör ont.

Så – låt Gud vara Gud och hans ansikte som han vänt till oss i Jesus Kristus vara det vi söker, och inte något annat.

Tomas Söderhjelm

Fler artiklar för dig