Debatt

Sten-Gunnar Hedin: Guds kärlek är gränslös i våra stökiga liv

Guds kärlek lär oss att aldrig någonsin döma, eller fördöma, en annan människa.

"Men från början var det inte så" (Matt 19:8).

Nej, det blev inte alls med skapelsen som det var tänkt från början. Ingenting förblev detsamma – förutom Guds gränslösa kärlek!

Den kristna kyrkan är återspeglingen av denna gränslösa kärlek till världen och människan. Eller?

Tyvärr måste vi tillstå att den borde vara det, och samtidigt ödmjukt konstatera att det ideal som Gud ville visa världen genom församlingen grumlas av oss. En sak är säker: ”Om människor är ringa och fattiga – än sen, om bara de blir älskade, åtminstone av en. För rikedom och ära, det låter kanske bra. Men kärlek är i alla fall det enda vi vill ha.” (A-G Wide)

Varför misslyckas kyrkan alltför ofta att vägleda människor som lever med brustenhet på olika områden? Beror det på att vi försöker tillämpa etiska teorier och modeller på oss själva och andra som inte är möjliga att leva upp till? Min erfarenhet är att det är svårt att hitta en etisk teori för varje livssituation. Det gäller inte minst på det privatmoraliska området.

Vilken etisk modell går att tillämpa på ett tillfredsställande sätt när äktenskapet går sönder och skilsmässan är den minst onda utvägen? Vid omgifte och samboförhållanden? Eller i mötet med den homosexuelle som inte längre orkar leva ensam, men vill fortsätta att tillhöra församlingen?

Jag är medveten om att många skulle besvara min fråga med att hänvisa till ”vad Bibeln säger”. Samtidigt vet jag att vi i mötet med en del av dessa frågor tillämpar ett förhållningssätt som inte är grundat på bokstavlig bibeltrohet, det har ”bara blivit så” utan ett grundligare bibelstudium.

Finns det någon hållbar etisk modell som vi skulle kunna tillämpa med bevarad trohet mot kyrkans Herre och vårt uppdrag?

Prästmunken och författaren Lev Gillet skriver i boken "Den brinnande busken" (Artos förlag) om den "gränslösa kärlekens etik", den etik som är utmärkande för Gud och som uppenbarades genom Jesus Kristus. För mig har hans vägledning gett svar som stillat en mångårig oro över en rad obesvarade frågor.

Hela kyrkan är överens om att den "rättfärdige skall leva av tro". Vi lär känna Guds väsen genom att tro på hans löfte om frälsning genom Jesu Kristi försoning och uppståndelse från de döda. Ända från Första Moseboken – där vi möter ordet "rättfärdig" första gången – har tron varit vägen till rättfärdiggörelse. Och då inte i relation till lag och gärning, utan till nåd och tro. Det var tro Jesus sökte i Israel, och han frågar sig om han ska finna tro här på jorden när han kommer tillbaka.

I Hebreerbrevets elfte kapitel, trons kapitel i Bibeln, finns en häpnadsväckande samling troshjältar. Ett galleri av både vanliga och ovanliga personer som alla har ett gemensamt – tron! En del av dem är minst sagt besvärande att ha med i en antavla, några tillhör folk som har Guds förbannelse och dom över sig, andra har ett tvivelaktiga Cv:n. Lev Gillet kallar detta kapitel för "den gudomliga paradoxen, den välsignade skandalen glöder som allra klarast i den uppenbara länk som finns mellan Rachav och Jesus … Den Gränslösa Kärleken ville, i sin jordiska inkarnation, att hans namn öppet skulle nämnas vid sidan om namnet på en prostituerad."

Men vad gör vi då med orden i nästa kapitel i Hebreerbrevet, om att "befria oss … från all synd som ansätter oss" (Heb 12:1). Svaret finns i samma kapitel (vers 14) "Sträva efter fred med alla och den helgelse utan vilken ingen får se Herren". Så följdriktigt gömmer Adam och Eva sig för Herren – deras olydnad och synd driver dem till detta.

Men det var Herren som kom till dem, och han ropade i riktning mot deras gömställe. Han sökte dem där de befann sig och inte där de borde vara! Helgelse, detta centralt viktiga begrepp i en kristens liv, är inte ett plötsligt uppnående av slutmålet, utan en ständigt pågående färd.

Vandringen ut ur Egypten, den berättelse i Gamla testamentet som förebildar den kristnes trosvandring, gör oss uppmärksamma på två felaktiga slutsatser vi kan dra som kristna. Det ena är att näst intill tro sig om att ha nått målet. Vi säger det inte rent ut, men det uttrycker sig i en överlägsen och dömande hållning gentemot dem vi inte tycker håller måttet. Det andra är att ge upp. Modlöshetens frestelse är den svåraste för de flesta av oss: "Alla mina försök att leva ett trovärdigt kristet liv har varit förgäves."

"Den gränslösa Kärlekens etik", som Gillet kallar det, visar på en annan väg. Den relativiserar inte lagen, men lär oss att aldrig någonsin döma, eller fördöma, en annan människa. Den visar att Gud möter med oss och är närvarande i våra stökiga och oordnade liv.

Verkligheten är att ett enda steg i Kristi efterföljd är början på befrielsen från vårt personliga ”Egypten”. Men långt viktigare än den vägsträcka vi lagt bakom oss, är den väg vi vandrar och den riktning vår livsväg har.

Sten-Gunnar Hedin, tidigare föreståndare Pingst FFS

Fler artiklar för dig