Debatt

Storpastorat är rätt väg för Svenska kyrkan

Nyckelorden är tålamod och tillit. Större enheter ger bärkraft nu och i framtiden, skriver Kerstin Hesslefors Persson, tidigare domprost i Lund.

Jag har hört många röster om storpastorat, inte minst under de senaste åren. När smärtsamma utköp sker så fokuserar medierna mestadels på den som får lämna. Inte många frågor till den ordförande eller det kyrkoråd som fattat beslutet och berörda biskopar avstår från att kommentera, arbetsgivaransvaret är inte deras.

En del lägger fokus på förändringsledaren. Hur kunde det bli så här? Andra fokuserar på organisationen. Var det så smart med stora pastorat? Jag menar att svaret på den senare frågan är ja. Att tänka globalt och handla lokalt gäller också i storpastoraten. Att vara Svenska kyrkan i Lund, Malmö eller Västerås ger en gemensam signal, en signaturmelodi, ett signum. Lätt att känna igen, lätt att hitta.

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. I Lund valde pastoratet som vision: "Svenska kyrkan i Lund – ett större vi." Vi – en kyrka av människor som lever i, verkar i och gästar vår stad. Ett större vi blev också namnet på församlingsinstruktionen, det strategiska dokument som ger övergripande tankar att omsätta i handlingsprogram.

Domkyrkans funktion också som katedral i staden och arena för gränsöverskridande möten fick nya nyanser. Varje församling formulerade och utvecklade sin särart. Det gemensamma tog form som till exempel ett treårigt reformationsmusikprojekt, stöd åt ensamkommande flyktingar, kyrkans närvaro i Stadsparken bland unga valborgsfirare och på Norra kyrkogården bland sörjande i allhelgonatid. Unikt församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid sida.

Organisation kan tänkas i schematiska rutor, de kan behövas för att ge en överskådlig bild av hur delarna hör samman. Ett annat ord än organisation är organism. Hur ser pastoratets organism ut? Levande stenar i samma mur. Grenar på samma träd. Delar av ett större vi.

Svenska kyrkan förberedde denna organismförändring grundligt, under lång tid och med bred delaktighet. I utredningen "Närhet och samverkan" framgår att syftet var att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö och långsiktig ekonomisk bärkraft.

När beslutet väl tagits i kyrkomötet blev det ändå för många ett beslut uppifrån. En kostym att fylla. En ram att förhålla sig till med många frågor om innehållets ”hur”. Hur ska vi vara en levande kyrka och använda våra resurser på bästa sätt? Hur ska vi styra och leda? Hur ska pastoral ledning förändra det som tidigare var en flerpastoratssamfällighet? Hur kommunicerar vi inåt och utåt?

Vad som ska göras är en sak, hur det ska gå till en annan. Nu blir dialogen viktig på ett nytt sätt, såväl utåt i samhället som i församling, pastorat, stift och nationellt. I detta nya sätt att länka samman är erfarenheter av världsvid ekumenik, med dialog och ömsesidig respekt för varandras egenart, en stor tillgång.

I förändringar som växer fram underifrån ökar delaktighet och motivation. Positiv inställning ger drivkraft framåt. I all förändring finns både gasa- och bromsa-människor. Gasa springer snabbt och har tidigt många idéer att omsätta i handling nu. Ibland är gasarna så ivriga att de inte märker att de springer ifrån andra. Bromsa värnar kontinuitet och vill ha tid att tänka efter. Ibland håller bromsarna så hårt på bromspedalen att de inte märker att de blir ensamma kvar. I oss alla finns, mer eller mindre, både gasa och bromsa.

Den struktur som beslutats i kyrkomötet är tagen i demokratisk ordning. Beslut som fattas för en stor idéburen organisation tar tid att förankra lokalt och omsätta i konstruktiv handling. Många gånger lägger vi vägen efter hand som vi går den. Nyckelorden är tålamod och tillit. Tillit är ett arbete i tro på det vi ännu inte ser. Litar vi på varandra, tror vi varandra om att vilja kyrkans bästa, kan vi klara det mesta.

Att vara kyrka tillsammans i ett större vi ger bärkraft, nu och i framtiden. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Det är mänskligt att förändring är svårt, spännande och tar tid. Utmaningarna med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.

Kerstin Hesslefors Persson, tidigare domprost i Lund

Läs mer: Svenska kyrkan borde lära sig av andras misstag

Fler artiklar för dig