Svar: Vi är kallade att vara till välsignelse

När Gud kallade Abraham lovade han honom att han skulle bli till en välsignelse för alla folk. Det löftet är ett av de mest ursprungliga i Bibeln och jag tror att det är dags för oss att återta det löftet som utgångspunkt för vårt uppdrag som kristna i dagens Sverige.

På Nyhemsveckan försökte jag göra en analys av vår historia och hur vi i Svensk frikyrka har präglats av uttågsberättelsen. När frikyrkan växte fram för drygt 100 år sedan var det i ett helt annat Sverige än vi lever i dag. Den växande frikyrkan framträdde i ett samhälle som ofta beskrevs som kristet och bland människor som kallade sig kristna. Man kommunicerade med människor som kunde både bibel, katekes och psalmbok.

Väckelsen handlade inte så mycket om att tillföra ny kunskap utan om att blåsa liv i det människor redan visste. Man kunde framföra samhällskritik och förkunna i en kontext där många i grunden delade den kristna trons grundläggande värderingar. Frikyrkan var en reaktion mot en förfallen kyrka och en försoffad tro. I denna miljö var uttågsberättelsen en stark och viktig bild för vad frikyrkan stod för. Det handlade om att göra ett uttåg från en fallen kyrka och ett syndigt samhälle, ett uttåg som omgivningen kunde förstå och också attraheras av.

I dag lever vi i ett helt annat samhälle än för 100 år sedan. I dag behövs inte ett uttåg av oss kristna utan snarare ett intåg. Jag tror inte att vi har något att vinna på att ta avstånd från människor eller alltid uttrycka vårt ogillande mot det vi inte håller med om eller tycker är fel. Min tanke med att ta Abraham som utgångspunkt för vår identitet är att vi först och främst är kallade att vara en välsignelse för människor vi möter och att bli deras förebedjare.

Jag tror att den linje som Abramsgård förespråkar är problematisk. Jag har svårt att råda kristna föräldrar, vars barn ingår partnerskap, eller gifter om sig, att inte närvara på barnens högtidsdag med argumentet att Jesus inte skulle gjort det. Vi vet faktiskt inte hur Jesus skulle ha gjort. Jag tror inte heller att ett deltagande innebär ett bekräftande. Och jag tror inte att en bön om Guds välsignelse över ens egna barn, trots att de valt en annan väg än den man önskat som förälder, är det samma som ett välsignande av allt barnen gör.

När jag använder välsignelsebegreppet är det just för att det står för något genuint och ursprungligt. Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.

För de flesta kristna i dag är frågan hur man ska förhålla sig när man är den ende kristna i klassen eller på arbetsplatsen. Då tror jag att Abraham är en bra modell. Han reser ett altare till den treenige Guden omgiven av avgudadyrkare. Han lever som främling mitt ibland främmande folk. Ändå bär han Guds löfte med sig: Genom dig ska alla folk bli välsignade. Det tror jag är vår främsta kallelse i dag: Genom oss ska människor bli välsignade!

Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfiakyrkan, Stockholm