Svenska kyrkan borde lära sig av andras misstag

Läs mer: Storpastorat är rätt väg att gå för Svenska kyrkan

Vi vill här lyfta fram ett par punkter som kan vara viktiga att reflektera över i sammanhanget.

Stordriftstänkandet överges av allt fler organisationer. Allt blir inte nödvändigtvis bättre för att det blir större. Fler och fler organisationer inser detta och arbetar för att hitta en optimal storlek för sin verksamhet. Det är fullt möjligt i en organisation att skapa strukturer som underlättar livet för mindre enheter.

Hur vill Svenska kyrkan göra för att skapa bärkraft i en rikstäckande verksamhet som är lokalt förankrad? På vilket sätt blir de samlade resurserna större för att de ingående enheterna blir större? Hur kommer kyrkan som helhet att påverkas av att storstadsförsamlingarna får mer makt än stiften?

Den effektiviseringsiver som vi har sett i offentlig verksamhet på senare år kallas ofta New Public Management (NPM). Den har sin grund i tanken att det stora företaget är den mest effektiva organisationsformen. Med facit i hand konstaterar nu allt fler forskare och beslutsfattare att NPM inte har levererat det som utlovats.

Utgångspunkten att alla verksamheter kan hanteras som företag har visat sig misslyckad. Det som skulle bli billigare och bättre har i själva verket blivit både dyrare och sämre. Frågan är om man vill lära av andras misstag, eller om man vill göra dem själv? Det kan vara så att även demokratiskt fattade beslut kan behöva diskuteras och omprövas.

Kyrkan är i sig självt ett större vi. Att skapa gigantiskt stora kyrkliga enheter där enheten upplevs i kraft av "i Lund" eller "i Västerås" riskerar att förlora siktet på enheten i Kristus – den enhet som inkluderar också församlingarna på landsbygden, i mindre orter och i andra länder.

Är det verkligen rimligt att en folkkyrka som Svenska kyrkan ska stärka spänningarna mellan stad och land i stället för att arbeta för ett större vi som inkluderar alla? Vi vill påminna om att mindre enheter i sig inte omöjliggör kreativa samarbeten, snarare tvärtom!

Kyrkan är till sin natur lokal. För att förstå kyrkans väsen har bilder av organismer använts ända sedan Jesus dagar för att visa hur man hör ihop i en större enhet, men samtidigt är beroende av varandra, av det nära.

Kyrkan som Kristi kropp är en sådan bild, en bild som knyter samman den världsvida enheten med det lokala och nära.

Tillit kan inte skapas. Tillit växer där trovärdighet finns och trovärdighet byggs i relationer. Är de formella och övergripande strukturerna stora, krävs mindre lokala enheter för att det ska kunna ske.

Oavsett hur en församling väljer att organisera sig formellt, är det i det personliga mötet som den trovärdighet kan uppstå som gör att tillit kan växa. Den tilliten kan sedan visa vidare mot den större enheten i Kristus.

Kjell Lindström, organisationsteoretiker

Niklas Lång, präst

Fotnot: Niklas Lång och Kjell Lindström har skrivit boken "Den 'sanna' organisationen – kyrkans framtid i en vilsen värld", Vulkan 2016.