Svenska kyrkan lider med sina kristna syskon

Simon Matte efterlyser i en debattartikel (17 februari) Svenska kyrkans röst för de kristnas situation i Irak och Syrien. Svenska kyrkan har varit allt annat än tyst när det gäller situationen i Mellanöstern. Att Svenska kyrkan väljer att lyfta alla människors utsatthet innebär inte att vi förringar det som händer just kristna.

Jag är nyss hemkommen från en resa till Erbil i den kurdiska delen av Irak. Under resan träffade jag en av kyrkoledarna i Erbil – den kyrkan han tillhör har gjort stora insatser för att bistå de flyktingar som kom från Mosul och byar på Nineveslätten i juni 2014.

I samtalet lyfte han fram den sekterism som drar isär Irak. Hur olika grupper får stöd från olika krafter utifrån, från länder eller etniska och religiösa grupper. Han var tydlig med att kriget och våldet slår blint – mot alla. Oavsett religion och etnicitet. Som kyrka och medkristna ser vi med smärta och vrede på det lidande som kristna utsätts för i Irak och Syrien.

Det finns också ett viktigt perspektiv till som ärkebiskop Antje Jackelén beskriver i DN 1171: ”För kristet liv gäller två saker samtidigt: Genom dopet finns det ett särskilt band kristna emellan. Samtidigt innebär just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek att engagemanget för utsatta människor inte kan göras beroende av trostillhörighet.”

Jag är viss om att det dag efter dag bland enskilda kristna och i församlingar, formuleras böner för krigets offer. Jag vet också att enskilda individer och grupper, samt anställda på olika sätt möter och ger stöd till människor som tagit sin tillflykt bland oss. Vår kyrka lever framför allt i våra församlingar. Det är där medkänsla, barmhärtighet och samhörighet växer fram i övertygelsen om vi är människor som är skapta till Guds avbilder oavsett vår bakgrund.

Erik Apelgårdh,

Senior adviser på internationella avdelningen, Svenska kyrkan