Svenska kyrkan sviker Israel

Svenska kyrkans kampanj för bojkott av varor från ockuperade palestinska områden är en sorglig påminnelse av en rörelse som steg för steg upphör att vara kyrka och i stället gradvis övergår till politisk kamp. Som kyrka borde Svenska kyrkan ägna sig åt att predika fred och försoning. Är det helt obekant för kyrkans företrädare att Israel i handling visat att man är beredd att lämna ockuperade områden mot ett fredsavtal? Egypten fick tillbaka hela Sinaihalvön. År 2000 var ett freds­avtal nära med palestinierna som innebar att Israel skulle lämna tillbaka 95 procent av Västbanken, Östra Jerusalem och hela Gaza. Men i sista stund sa PLO:s ordförande Arafat nej och initierade i stället ett nytt krig mot Israel.

Palestiniernas ovilja att erkänna en judisk stat är tveklöst det största hindret för fred, inte bosättningarna. Ockupationen är en följd av konflikten, inte dess orsak. Den uppstod efter 1967 i ett krig som var framprovocerat av Egypten och Syrien med stöd av flera andra arab­länder.

Med andra ord, om Svenska kyrkan kunde få sina palestinska vänner att erkänna Israel som judisk stat skulle ett avgörande steg kunna tas mot fred och försoning. För kärnan i konflikten handlar utan tvekan om Israels rätt att existera. Erkänns den rätten har ett stort steg tagits till att lösa knutarna i den fastlåsta fredsprocessen.

Israels ovilja att lämna de ockuperade områdena utan ett fredsavtal grundar sig i de bittra erfarenheter man redan har av sådana initiativ.

Det är nu snart nio år sedan Israel ensidigt beslöt att dra sig tillbaka från det ockuperade Gaza. Här gavs palestinierna en chans att konkret visa sin vilja att sluta fred. Resultatet blev i stället upptrappade fientligheter från en totalitär enklav styrd av terrororganisationen Hamas. Hamas såg Israels tillbakadragande som en seger för sin kamp mot Israel och inledde ett raketkrig som för lång tid omöjliggjort ett israeliskt tillbakadragande utan bindande fredsgarantier.

Man kan undra över Svenska kyrkans agerande i Mellan­östernfrågan. Varför sätter man just in stöten mot Israel som under hela sin existens fått föra en hård kamp för att överleva? Varför inte mot Hamas? Eller mot libanesiska Hizbollah? Eller mot Iran? Kyrkans ensidiga politik mot Israel har tyvärr ett drag av antisionism och antisemitism, rörelser som på nytt flammat upp även i det fredliga Sverige.

I dessa rörelser handlar det inte om en nyanserad kritik av Israels politik, som säkerligen ibland kan ifrågasättas, utan om ett ifrågasättande av den judiska statens existens.

Dessa Israel-motståndare tycker det är helt i sin ordning att Ismaels ättlingar (arabfolken) kan breda ut sig i ett 20-tal länder, medan Isaks ättlingar (judarna) inte har rätt till minsta lilla stat. Och när den judiska staten i ett försvarskrig tar tillbaka Östra Jerusalem, Judéen och Samarien, som en gång var kärnlandet i Israel, då är de dessutom förvandlade till illegala ockupanter.

När judar vill bygga bostäder i sin huvudstads östra del, då rasar Israel-motståndarna i Sverige och ropar på bojkott av israeliska varor.

Det är mot denna bakgrund man ska se Svenska kyrkans kampanj för bojkott av varor från "ockuperade områden". Den får ett obehagligt drag av anti-israelism. Man undrar var Svenska kyrkans ledning har sitt hjärta, när den ska bojkotta varor från de trakter där juden Jesus föddes och vandrade i för att predika Guds rike? Överallt där Jesus predikade var det judar som samlades för att lyssna. Nu ska varor som kommer från samma områden bojkottas, för att de ockuperas av just judar!

Nu behövs handlingskraftiga män och kvinnor som kan ryta ifrån och stoppa ytterligare demonisering av världens enda judiska stat, och den enda demokratiska i Mellanöstern.

Stefan Sturesson