Sverige är ett skräckexempel på avkristning

Vårt land har blivit skräckexemplet på eftergifts­politik och avkristning, skriver Anders Bylander.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

När de kristna barnmorskorna nu får löpa gatlopp i pressen, bör de kristna förkunnarna besinna sin delaktighet. Som Mats Selander framhåller (Dagen den 12 april) har varken präster eller pastorer velat predika om abort på många år. Det är av rädsla för människor. Graviditeter avslutas alltså framför altaret, som om vår dyrkan gällde Molok.

Orsaken är främst statlig propaganda genom utredningar och lagar, som i brist på invändningar från samfundens ledningar har gått rakt in i själarna. Ingen uppmuntran har getts att tänka igenom vad en abort innebär. Ingen stimulans att söka det kristna svaret har nått oss från predikstolen.

Det här var inget problem när abort var förbjudet och betraktat som undantag, i princip till 1975. Vården och domstolarna såg till att lagen efterlevdes. Men sedan dess proklameras ”fria, lagliga och säkra aborter” (hör den feministiska svadan) som en mänsklig rättighet.

Detta visar tydligt vilka missförstånd som råder. Det ännu inte födda eller autonoma barnet är en människa, enligt både vetenskapen och teologin.

Att döda andra kan inte vara en mänsklig rättighet. Liv och död faller, åtminstone för den här relevanta naturrätten, inte under demokratins mandat.

Påven kritiserar USA för både dödsstraff och prenatalt dödande av människor. Det sker i ett land där namnkunniga filosofer utmanar sunt förnuft med krav på ”after-birth-abortions”, alltså avlivning av spädbarn, så kallad infanticid.

Vi kan vänta oss en sådan­ framtid över hela världen, överallt där man är ”pro-choice”­ och ser en graviditet som öppet köp på en människa av ens eget kött och blod.

Det nya sceneriet är en utmaning för kyrkorna, en utmaning de inte vill anta.

Saken står fram i bjärt kontrast när vårt kära Sverige har kommit så långt från humanitet och sans, att samvetsfrihet inte beviljas ens när den står inskriven i lagen. Det betyder att Sverige bara accepterar barnmorskor som lika gärna ställer upp på att döda ett barn som att hjälpa det till världen.

Ytterst få kristna tänker över den konsekvensen. Ingen vill erkänna att det barnet är lika mycket en patient som sin mor.

Ellinor Grimmark tillhör en pingstförsamling. Anhöriga till henne har sökt få stöd för Ellinors sak bland det kristna fotfolket, något som misslyckats. Hennes syster arbetar inom Alliansmissionen, och inte heller där har det gått.

Man kan dra slutsatsen att de kärlekshandlingar och den ståndaktighet som fötts i ett kristet samvete inte får något stöd i de berörda församlingarna. Pastoral feghet, och närvaron av ett ständigt backande och krånglande KD, är utan minsta tvivel den verkande orsaken till att principfrågorna långsamt har glidit de kristna ur händerna.

Den svenska avkristningen har nu nått så långt att saken uppmärksammas internationellt. Vårt land har blivit skräckexemplet på eftergiftspolitik och avkristning.

När Ellinor Grimmark beläggs med yrkesförbud i sitt eget fosterland, borde den naturliga reaktionen vara skam. Vad gör de kristna förkunnarna, med biskopar och samfundsledare i spetsen, för Guds allra minsta i landet som gjort dem rättslösa? Hur mycket kan man lita på förkunnelsen i andra delar, när det viktigaste brohuvudet för längesedan fallit?

Anders Bylander

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons