Ta ansvar för Israel-bilden

Den 18 november sände SVT:s Aktuellt ett inslag från de pågående våldsamma konflikterna mellan Israel och Gaza. Nyhetsinslaget började med en rapport från Israel med bilder av välmående människor som umgås i solen och kisar upp mot himlen.

Dessa bilder kontrasteras ­sedan mot bilder från Gaza. ­Fasansfulla bilder av döda barn mötte tittaren. Man såg också en skadad journalist och fick ta del av en berättelse av en upp­given läkare. Det råder inga tvivel om att man ville förmedla en uppfattning om vem som är ond och i trygghet och vem som är god och utsatt. Budskapet når fram till tittaren och går inte att värja sig emot.

Ett dött barn är ett barn för mycket. Men inslagets upplägg är försåtligt. Tar SVT ansvar för vilka bilder av och uppfattningar om människor i Israel man sprider?

Jag har haft en dialog med Aktuellts chef Eva Landahl. Av denna framgår att man inte haft någon journalist på plats i Isra­el, men i Gaza. Bilderna från Israel var inköpta. Detta faktum rätar ju inte ut några frågetecken utan snarare tillkommer nya.

Varför har man gjort en sådan prioritering? Varför köper man in och använder just dessa bilder? Hur ser man på sitt ansvar för den publicistiska uppgiften att förmedla nyheter och inte värderingar?

SVT menar att rapporteringen inte är ensidig om man ser till totaliteten. Men som tittare ser jag inte totaliteten utan just detta inslag. Och om man inte prioriterat att på plats skildra konfliktens effekter för den ena sidan, så är det väl inte heller en för långtgående slutsats att dra att nyanser och helhet även saknats i andra inslag.

Nyhetsinslaget är något av det mest försåtliga jag sett. Det är särskilt allvarligt att public service, som har ett stort ansvar gentemot sina tittare, väljer att förvalta sin uppgift på ett sådant sätt. SVT borde också reflektera över att många tittare är pålästa.

Tyvärr är det inte ovanligt att bilder av Israel som den helt igenom onda parten i konflikterna i Mellanöstern sprids.

Häromdagen valde Svenska kyrkans kyrkomöte att till alla sina ledmöter sända ut ett dokument som inte kan beskrivas som något annat än hatpropaganda. I Kairos-dokumentet beskrivs Israel som rasistiskt, barbariskt och att man utövar apartheid. Tongångarna känns igen från den hårdföra och havererade retorik mot Israel och judar som återfinns i just hattexter.

I Kairos-dokumentet formuleras också en så kallad ersättningsteologi: En kristen teologi som ser judendomen som förlegad eller förvirrad och ersatt av kristendomen. Kristendomen ses som överordnad och överlägsen judendomen. Judendomen svartmålas. Denna teologi har Svenska kyrkan tidigare gjort upp med, men tydligen har detta fått passera ändå.

Kyrkomötet formulerar sig också kring bojkotter, sanktioner och protester – mot Israel. Svenska kyrkan gör sig alltså till utrikespolitisk talesperson för sina närmare sju miljoner medlemmar.

Jag menar att genom detta politiska utspel har Svenska kyrkan visat orimligheten med att göra sin fusion mellan politik och religion. Som präst och medlem i Svenska kyrkan motsätter jag mig å det skarpaste att bli associerad med denna hatpropaganda mot Israel.

Hur ska vi som motsätter oss detta agera? Vad ska vi säga till dem som frågar oss? Hur ska vi bemöta kritiken?

Konflikterna i Mellanöstern är djupgående och mycket allvarliga. I det läget ska en kyrka, om den alls ska uttala sig, tala försoningens språk. Att ­ensidigt, okunnigt och hätskt ta ställning mot den ena parten i en konflikt är oacceptabelt för en kristen kyrka.

Den här politiska kampanjen mot Israel har pågått länge inom Svenska kyrkan. Våldet mot israeliska civila har kontinuerligt bagatelliserats. Att enskilda företrädare använder sina maktpositioner för att till exempel stödja Ship to Gaza ­eller bojkotter är upp till dem. Men dessa ställningstaganden, och de åsikter som understödjer dem, kan inte göras till Svenska kyrkans politiska linje.

Svenska kyrkan ska inte vara en åsiktsgemenskap utan en kyrka där evangeliet förkunnas. Sådana här utspel skymmer evangeliet, då det just är evangeliet – och inte politiska uppfattningar – som förenar oss kristna.

Jag hoppas att många medlemmar och präster nu kommer att protestera och att Svenska kyrkans beslutsfattare på allvar börjar reflektera över hur man ska hantera det faktum att enskilda personer och gruppers starka politiska agenda tycks ha blivit kyrkans främsta intresse.

Annika Borg, teologie doktor, debattör och präst i Svenska kyrkan, driver bloggen Kristen Opinion tillsammans med Johanna Andersson.