Debatt

Ta chansen att möta Benjamin Netanyahu

Kanske vi ändå ser en tillnyktring hos regeringen.

1 av 3

Vid riksdagens öppnande den 3 oktober 2014 läste statsminister Stefan Löfven (S) upp sin första regeringsförklaring, som innehöll avsikten att snarast möjligt erkänna en palestinsk stat: "Konflikten mellan Israel och Palestina kan endast lösas genom en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina."

Beskedet innebar att regeringen satte ”vagnen före hästen” eftersom det inte fanns och fortfarande inte finns någon sådan stat att erkänna. När beslutet röstades igenom den 30 oktober 2014 hade det inte beretts i Utrikesnämnden där ett sådant viktigt ärende bör förankras enligt praxis i utrikespolitiken.

Vad hände därefter? Israel reagerade omedelbart genom att ta hem sin ambassadör medan palestiniernas ledare, Mahmud Abbas jublade. När Margot Wallström senare ville träffa sin israeliske kollega fick hon nobben. I stället inbjöds Abbas på officiellt besök i Stockholm. Sedan dess är Sveriges regering inte välkommen i Israel. Det var väl inte så man hade tänkt att den påtagna medlarrollen skulle fungera.

Nog måste väl Wallström (och alla med öppet sinne) inse att den palestinska myndigheten, såväl som andra grannar till Israel, hyser en fientlig inställning till det judiska folket.

Abbas egen rörelse, Fatah, hyllar ”martyrerna” och deklarerar på sin officiella Facebooksida: ”Ur martyrernas blods hav ska vi skapa staten Palestina” (3 /10 2017). Så talar inte den som vill se fred mellan två parter.

Vi vet också att Iran vill utplåna Israel och i det syftet understöder terrororganisationen Hizbollah i Libanon med mångmiljonbelopp. Iran söker också etablera militärbaser i det sargade Syrien varifrån de kan skjuta missiler mot Israel.

Om en ”tvåstatslösning” är vägen till fred skulle konflikten kunna vara löst nu. Men är det den egentliga stötestenen? Vid FN:s råd för mänskliga rättigheter, 25 september i år, talade den välkände före detta Hamas-terroristen Mosab Hassan Yousef med adress till PLO: ”Om Israel inte existerade, skulle ni inte ha någon att skylla ifrån er på. Ta ansvar för resultatet av ert eget handlande, i stället för att underblåsa konflikten i syfte att bibehålla er egen förtryckarmakt.”

Antropologen Philip Carl Salzman vid McGill University i Montreal, Kanada ser mörkt på situationen: "Fred i Mellanöstern är en omöjlighet, eftersom andra värderingar och mål än fred är mer angeläget för dess invånare: lojaliteten med släkt, klan och sekt – och den heder som uppnås genom denna lojalitet." (Middle East Forum: "Why There is No Peace in the Middle East", 14 okt 2017).

Utifrån internationell rätt var det fel att erkänna en palestinsk stat! Kanske vi ändå ser en tillnyktring hos regeringen. Den 1 november i år meddelade nämligen Wallström att man avbryter finansieringen av ett palestinskt kvinnocenter uppkallat efter en dömd terrorist. Beslutet kom efter att danska och norska regeringarna fryst sin finansiering.

Vad kan Sverige göra som medlem i FN:s säkerhetsråd för att förmå parterna till förhandlingar? Den 11 december har Margot Wallström en chans att möta Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som inbjudits till ett informellt frukostmöte i Bryssel med EU:s utrikesministrar. Det är första gången på 24 år som en israelisk premiärminister officiellt inbjuds till Bryssel. Jag hoppas Wallström tar möjligheten att i någon mån reparera regeringens misstag genom att samtala med Netanyahu. För parternas skull, och för Sveriges skull!

Claes-Göran Bergstrand, pastor

Fler artiklar för dig