Ta trons tvivel på större allvar

I boken "96 lampor – om oss som brann och försvann" (Argument förlag) har Jacob Langvik frågat några som i sin ungdom varit engagerade i kyrkan, varför de sedan lämnat kyrkan och ibland också Gud. Ett svar var att de inte fick hjälp att bearbeta sina frågor och tvivel.

Samma svar ger många andra som också lämnat kyrkan. Vi måste börja ta trons tvivel på allvar och börja undervisa och samtala om hur vi ska hantera de frågor och tvivel som drabbar de flesta av oss. Om inte förr så när livet inte blir som vi tänkt.

Visst är det fantastiskt med de under som Gud gör. Att sjuka blir helade och missbrukare blir lösta från sitt missbruk. Vi kan bara förundras och tacka Gud.

Men var finns Gud när ett barn dör i en trafikolycka? Var finns Gud när vi får veta att fått vi sjukdomen ALS, som bara kan sluta på ett sätt. Det predikar vi sällan om. Varför? Tror vi att det smittar och bara skapar mer tvivel? Eller vet vi inte riktigt vad vi ska säga?

I karismatiska församlingar lyfter man fram alla under som sker ofta i en annan del av världen, vilket kanske inte alltid är det bästa sättet att skingra våra tvivel.

När livet inte blir som vi tänkt och tvivlen kommer drar vi ofta helt tokiga slutsatser. Vi tror att det som hänt kanske är Guds straff för dumheter vi gjort tidigare i livet. Några tror att de som kristna har rätt till en gräddfil genom livet. Vi kan också få höra att det finns en mening med det hemska som hänt.

Hur ska vi våga tro och kanske också uppleva att Gud finns vid vår sida när livet bara är skit, när vi inte ser något ljus i mörkret? Bibeln ger oss rådet att ta upp det med Gud. Då ska han ge "våra hjärtan och tankar skydd" genom att hjälpa oss att försöka tänka som här följer när mörkret sänker sig över oss:

Gud svarar inte alltid på bön som vi förväntar oss, men han överger oss aldrig.

Vi får komma till Gud med våra frågor, våra tvivel men också med vår ilska. Han tål det och är van vid det.

Vi ska prata med någon vi har förtroende för. Att dela sina tvivel kan stärka tron.

Vi ska inte lämna den kristna gemenskapen. Om det är någon gång vi behöver den så är det då.

Gud går vid vår sida även om vi inte upplever det. När det är som svårast bär han oss som det står i texten "Fotspår i sanden".

Försök se alla små under som Gud gör. I stället för att göra ett övernaturligt mirakel sänder Gud ibland människor till vår hjälp.

Vi blir inte prövade över vår förmåga. Våga tro att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Allt har inte en mening, men det kan få en mening. Vi kan växa och mogna som kristna, komma närmare Gud och upptäcka hur mycket familjen och vännerna betyder.

Vi kan inte tacka Gud för allt som händer. Men under allt som händer finns det något vi kan tacka för.

Vi kan kanske sedan bättre än andra hjälpa de som har upplevt samma sak som vi.

Ibland är det ett större under att vi under allt som hänt kan bevara tron.

Ska vi stoppa medlemsflykten­ från våra församlingar kan vi inte längre blunda för verkligheten. Vi kan inte lägga locket på och låtsas som att tvivel inte är ett problem för många. Att undervisa och samtala om tvivlets frågor kan få tron att hoppas och knoppas igen. Det kan stärka tron mer än starka vittnesbörd om alla under som skett någon annanstans. Även om det ena inte utesluter det andra.

Erling Andersson, pastor i Nässjö missions­församling

Alf B Svensson, leg psykolog