”Textraderna är balsam för alla skavsår”

Tvärtom, de lägger sig som bomull runt alla de skavsår många fått av att höra, att de inte dög utan i stället borde vara just "si eller så". Jag tror att man måste se sångtexten ur det tidsperspektiv där den föddes. För min del blev den en vattendelare i min kristna tro någon gång på 70-talet.

För första gången vågade jag tänka tanken att, kanske också jag är älskad och har en plats i Guds rike, trots att jag inte är perfekt eller kan prestera det som jag upplevde förväntades. Jag minns än den kvällen jag hörde sången första gången. Spelade den om och om igen under det att tårarna rann nerför kinderna, bara för att få höra att jag är älskad för min egen skull och att det finns en uppgift just för mig.

Man kan sönderanalysera enskilda textrader i en sång, utan att se helheten och budskapet som förmedlas. Det är att förvränga och förvanska ett så tydligt evangelium, enligt min åsikt. Jag tror inte 70-talet präglades av narcissism, då när sången skrevs, eller om det är mer utbrett i dag. Tydligt är att många fortfarande finner tröst i sången.

Om det skulle vara så att den, som Olof Edsinger skriver, "bara förstärker fokuset på oss själva", så kan jag inte se något problem med det. Den som hittar in till sitt eget jag, hittar per automatik det gudomliga, eftersom vi där, alla bär Guds egen stämpel. Och i det gudomliga finner vi kärnan – Jesus.

För många av oss som tröstats av sången har det nog inte handlat så mycket om eget navelskådande och narcissistiska tendenser. Snarare om dåligt självförtroende och känslan av att inte räcka till och det är ganska långt från spegling av egen förträfflighet.

Tänker på den kända berättelsen om den förlorade sonen som ångrade sig och återvände hem. Enligt grundtexten "han kom till sig själv". Om min identitet vilar på kunskapen att jag i grunden är älskad av Gud för den jag är, så kan jag också älska mig själv och därmed andra.

"Menar vi att Gud älskar oss oavsett vad vi har gjort?" undrar Edsinger. Ja det tror jag!

För det är ju inte min präktighet som räknas, utan nåden och att Jesus har försonat mina felsteg både tidigare, nuvarande och kommande. Den som lyssnat till Ingemar Olsson vet också att det är det evangeliet han förkunnar.

Ingegärd Malmberg Bohlin, Aneby