Tommy Dahlman: Ett försvar för kyrkans frihet

Det är med stor förvåning jag läser torsdagens Dagen, där 18 pastorer går ut och polariserar mot vad nästan 100 000 svenskar gjorde i samband med adventsuppropet. Uppropet är inte problematiskt som dessa andliga ledare menar, det är snarare friskt och vitalt. Pastorernas försök att hävda bibelsammanhang som talar emot en sådan kraftsamling som tidningarna Världen Idag och Dagen gjorde tillsammans blir i mina ögon ingenting annat än ett skott foten.

För det första är adventsuppropet ett försvar för kyrkans frihet i samhället. Ingen myndighet ska i vår religionsfria nation äga mandatet att sätta munkavel på prästen i hans egen kyrka. Den andliga mognad och respektfulla insikt dessa 81 130 personerna visade genom sina namnunderskrifter borde uppskattas och uppmuntras, inte ifrågasättas.

För det andra är det ett direkt sakfel som dessa tongivande personer gör sig skyldiga till, utifrån ett kyrkohistoriskt perspektiv, när de sätter det personlig andliga livet i motsatsförhållande till att sträva efter sunda och kristna värderingar i stat och samhälle. Det är oftast det friska andliga livet som reagerar på förruttnelsen, avfälligheten och nyhedendomen i samhället, inte tvärtom. Indirekt skulle innehållet i insändaren kunna tolkas som om den kristna församlingen inte ska uppmuntra kristna politiker, kristna statsmän, kristna beslutsfattare etcetera. Detta blir en befängd tanke.

För det tredje är inte den kristna församlingens stora problem det engagemang som visades i och med uppropet. Från mitt perspektiv är det stora bekymret alla de hundratals församlingar vars ledarskap inte lyfte ett finger för att entusiasmera till försvar för den kristna friheten i Sverige. Därför hade det varit mera utmanande och reellt med en insändare från dessa 18 församlingsledare där de beskriver sin besvikelse över att det inte var 1 miljon namnunderskriver som överlämnades till utbildningsministern.

För det fjärde talar insändaren emot det som är mina egna rötter. I den mylla jag växte upp talade man ofta om den kristna tron som en reformation där föregångare som Hans Nielsen Hauge och William Booth var goda exempel. Lewi Pethrus engagemang för en kristen radio, kristet politiskt parti, kristen tv, kristen tidning, kristen missbruksvård smittade tusentals människor till kristen företagsamhet som direkt och indirekt påverkade stat och samhälle.

För det femte och slutligen, indikerar insändaren ett ledarskap som riskerar att bli ännu anonymare än vad vi redan har. Sverige behöver nationella andliga ledare som får låna statsministerns och regeringens och nationens öra. Artikeln äventyrar entreprenörskap, initiativförmåga och driftighet till förmån för stillatigande och bävan för att vara kontroversiell och stötande. Varför inte i vår tid hellre lyfta fram exempel som Josefs inverkan på kungafamiljen, Moses mod mot kung Farao, Daniels civilkurage mot kung Nebukadnessar, drottning Esters tapperhet som räddade ett helt folk från total förintelse?

Vårt problem i Sverige är inte en kyrka som ropar men som i allt för många frågor både på individnivå och nationellt plan tiger. Nu när vi äntligen bet ifrån är det i mina ögon undermåligt och direkt anstötligt att 18 pastorer och församlings­ledare offentligt går ut och problematiserar.

Tommy Dahlman