Tragiskt att pingströrelsen inte håller fast vid troendedopet

Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att Pingst –  fria församlingar i samverkan inte uppmuntrar pingstförsamlingarna att hålla fast vid det baptistiska dopet. Att det i dag i pingströrelsen sker en glidning bort från hur vattendopet är beskrivet i Bibelns Nya testamente är tragiskt.Att ge upp en sådan viktig biblisk sanning – som att den som döps har en egen tro, och att dopet är en begravning i vilken Gud med den som döps, på djupet utför ett reningsverk, samt att det på nedsänkningen följer en uppståndelse till ett Kristusliv – det är inte endast för mig en gåta utan också orsak till handling. Jag kan inte följa med in i ”gamla katolska” uppfattningar och traditioner som nu menas vara nya (postmoderna).

Det är omöjligt för mig att ta steg tillbaka i fråga om dopet.

Den teologiska vinst som vi baptister och pingstvänner en gång – med livet som insats – vann, tänker jag– även om kostnaden är hög –  fortsätta att hylla. Ekumeniska vinningar kan aldrig komma före det bibliska dopet. Enhet mellan kristna får inte betyda upplösning av läran.Om gemenskap med andra kristna ska kosta förlorat Nytestamentligt hopp (dopp), då får den absoluta ekumeniken vänta tills vi är i himlen.

Så långt som på mig beror här är jag enhetsivrare. Men inte om jag tvingas att göra avsteg från Guds ord. Detta betyder alltså att jag inte kommer att undervisa om något annat dop eller annat sätt att döpa än det urbaptistiska, vidare att jag inte kommer att tillhöra någon församling där inte endast detta dop praktiseras och gäller som medlemskap.

Andra får gå sin väg, jag går min. Den församling som kallar mig att predika eller den bibelskola som ber mig att leda lektioner, vet åtminstone från och med nu var jag står i fråga om dopet.Kanske det i förlängningen måste till en ny döparrörelse i Sverige? En sådan väckelserörelse kan jag i så fall tänka mig att vara aktiv i och företräda.

Sigvard Svärd