Debatt

Troendedopet – vår tids dop

Om kyrkan önskar vara med i framtiden, behöver den snarast forma en dophandling för en tid då evangeliet når människor för första gången. Det skriver Peringe Pihlström.

I början var det självklart – troendedopet. Det var Jesu befallning till apostlar och lärjungar att gå ut, döpa och lära. Men med statskyrkans framväxt behövdes en metod för att “kristna” folken. Maktkyrkan kunde etableras. Luther gjorde halt i sin reformation men hans andliga barn gick vidare och ifrågasatte ämbete, kyrkouppfattning och dopsyn.

För att tysta dem tillgrep kyrka/samhälle våldsamma repressalier, men dopfrågan ville inte dö.

Fram till religionsfriheten (Sverige 1951) var spänningen stor. Samfund uppstod som tolkade den kristna tron på olika sätt men i fråga om dopet fanns bara två förhållningssätt; barn- eller troendedop. I och med en medlemsmässig kräftgång från 1950-talet och ekumeniska strävanden har dopet nu blivit en icke-fråga.

Dopet är en gåva. Men vad gör vi om tron är en nödvändig förutsättning för att komma åt dopets räddande kraft, men individen som omedvetet mottagit gåvan inte förmår aktivera den, trots all möjlig hjälp?

Kyrkan önskar bestämma och säger ungefär: ”Dopet är vårt. Många klarar av att ta emot gåvan i tro i efterhand. Vad är det för fel på din tro egentligen? Att du inte kan tro är förstås beklagligt men människan är till för dopets skull. Vi kan inte hjälpa dig om du inte kan tro.”

Kyrkornas Världsråds Lima-dokument 1982 säger: "Dopet är både Guds gåva och vårt svar på denna gåva. Det ser fram emot den situation, då vi blir andligt fullvuxna och når en mognad, som svarar mot Kristi fullhet (Ef 4:13). Att tron är nödvändig för att motta den frälsning som innefattas och uttrycks i dopet, erkännes av alla kyrkor. Personlig hängivenhet är nödvändig för ansvarigt medlemskap i Kristi kropp."

De kyrkor som tillhör Kyrkornas världsråd erkänner dokumentet, men ändå kan man inte samarbeta. Fortfarande delas vi in i A och B-lag, både församlingar och pastorer. Det som kommer först ska anses vara rätt: ”Vi var först - så vi har rätt”. Det som gjorts kan inte göras ogjort, men om det inte kan tas emot i tro? Katolska kyrkan kan annullera sakramentet äktenskap - borde vi då inte kunna annullera urskiljningslösa dop? Kan du inte bevisa ditt barndop kan du få döpa ”om” dig för Svenska kyrkan, men inte om du saknar möjligheten att tro på ett omedvetet dop!

Lima-dokumentet från 1982 säger: ”Kyrkorna uppmanas till konkreta åtgärder för att ömsesidigt erkänna varandras dop. Som en väg att övervinna skiljaktigheter som hindrar detta föreslås att baptister ger tydligare uttryck åt att barn placeras under Guds nåds beskydd, och att barndöpande undviker urskiljningslöst döpande och tar bättre ansvar för tillväxten i tron efter dopet.”

Avtalet mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan ger ensidigt de senare rätt att avbryta samarbetet om "omdop" förekommer. Samtidigt ska Equmeniakyrkan acceptera "urskiljningslöst döpande", där förutsättningarna för trons växt saknas. Svenska kyrkan argumenterar exempelvis för dopformen "drop-in-dop" och förutsätter­ att den ska godtas. Den anses vara ett försök "att göra tröskeln till dopet lägre" (citat ur avtalet).

Jag ifrågasätter lämpligheten i att ingå lokalt samarbetsavtal med en kyrka, som för att bevara sin medlemsstatistik och för att sänka kostnaderna för festligheterna som hör till barndopstraditionen, är beredd att ställa ett plasttält i ett köpcentrum och gå ut bland shoppande kunder för att få dem att snabbt droppa in och låta döpa sina barn – eller sig själva!

Troendedop är för en tid som vår. Trots allt tycks barndopet på väg ut och vi närmar oss en tid då dopet främst ges till dem med personlig tro efter personligt beslut. Det som då förmedlas är ett troendedop, ett första-generations-dop. Inget annat blir aktuellt. Om kyrkan önskar vara med i framtiden, behöver den snarast forma en dophandling för en tid då evangeliet når människor för första gången.

Om vi inte kan ordna detta förstärker vi den förvirring som drabbar den som barndöps men som sedan växer upp i ett sekulärt samhälle, långt från gudstro och andliga erfarenheter, och som kommer till tro på Kristus i vuxen ålder. Det blir konstigt att då få veta: ”Dopet till Kristus är redan gjort, där finns inget att hämta! Gåvan gavs när du var liten. Märkte du inte det? Tråkigt.”

Befria dopet från dem som gör det till en kontrollmekanism för medlemskap i kyrkan, och lämna det åter till Gud och människa så att det får ges och mottas som en nådegåva. Då blir det på nytt ett relationsdop till bekräftelse av människans gemenskap med Gud. Detta djupt mänskliga och faktiskt demokratiska dopsätt väcker respekt och förståelse om det får förklaras.

Peringe Pihlström, pastor Equmenia­kyrkan

Fler artiklar för dig