Ulf Ekman: Församlingen är ingen isolerad ö

Att den fria församlingen är självständig i lärofrågor menar jag är lika problematisk som om varje kristen självständigt skulle ta ansvar för alla lärofrågor. Det skriver Ulf Ekman i ett svar till gårdagens öppna brev från Sigvard Svärd.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Käre broder Sigvard!

Att pingstpastorer är bevandrade i och läser teologisk litteratur tvivlar jag inte på. Det jag ville ta upp är ett fenomen som egentligen sträcker sig vidare än Pingströrelsen, nämligen behovet av ett autentiskt läro­ämbete.

Jag tror vi alla, inklusive Livets ord, är i stort behov av detta. Frågan handlar väl ytterst om det finns en objektiv uppenbarelse eller inte och i så fall hur den mottas, beskyddas och förmedlas? Jag tror det är en viktig fråga. Inte minst i dag.

Naturligtvis finns det teologer som mer eller mindre avvisar all form av auktoritet eller menar att vi aldrig kan veta vad som är rätt eller fel. Denna pessimistiska och relativistiska syn resulterar i urholkning av uppenbarelsen och i godtycklig subjektivism som jag menar inte har täckning i Bibeln.

Det jag funderar över är om varje enskild församling själv autonomt kan klara denna uppgift. Att den fria församlingen är självständig i lärofrågor menar jag är lika problematisk som om varje kristen självständigt skulle ta ansvar för alla lärofrågor.

Detta innebär inte, att varje kristen inte själv kan läsa sin bibel och följa sitt samvete eller att den lokala församlingen inte har stor frihet och stort ansvar att förmedla det kristna livets innehåll.

Men frågan kvarstår, i den splittrade bild vi som protestanter visar upp, vem avgör till sist vad som är rätt och fel i olika frågor? Är det bara vi själva individuellt eller hänger vi ihop som Kristi kropp på ett djupare sätt?

I urkyrkans tid var det apostlarna som var garanten för läran. Det var deras samlade undervisning och exempel man följde. Sedan följde man apostlarnas efterträdare, biskoparna, som var insatta att beskydda och förmedla den apostoliska tron. Det fanns ett ordnat kollegium som, ledda av den helige Ande, vakade över tron.

Ibland använder vi alla, kanhända lite vagt, uttrycket klassisk kristen tro. Varje klassisk lära som vi i dag håller fast vid är grundad i det trosinnehåll urkyrkan formulerade genom sina trosbekännelser, grundade på Skrifterna, där för övrigt Nya testamentets böcker kanoniserades genom olika synoder. Medvetet eller omedvetet lever och när vi oss i dag av den tro som en gång för alla förmedlats av apostlarna (Judas, vers 3).

Den helige Ande har varit verksam i och genom kyrkan i historien för att förmedla och beskydda den uppenbarelse, det evangelium som Jesus betrodde apostlarna med. Detta har han gjort genom det läroämbete som gått i arv från apostlarna.

Vi har alltså Bibeln som grunddokumentet för vår tro. Men vi har också alla dragit nytta av dem som auktoritativt har lagt ut den apostoliska tron så att den har blivit trodd och bevarad genom tiderna.

Detta har inte varit enkelt, problemfritt eller utan kontroverser men det har gått. Jag tror att man som pastor mer och mer inser behovet av Kristi kropp både historiskt och världsvitt. Den insikten växer nog hos många.

Jag har inte helt samma minnes­bilder som du i en del av de situationer du nämner. Till exempel har Sven Nilsson och jag haft en utmärkt relation i många år och fortlöpande samtalat om lärofrågor.

Till sist tror jag bildandet av Livets ord, utifrån de förutsättningar som fanns, var nödvändigt men naturligtvis inte tillräckligt.

Vi måste alla sträcka oss mer mot centrum i den kristna tron och bejaka de hjälpmedel och strukturer som Herren har lagt i sin kyrka från första tid.

Ulf Ekman

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons